Kärlek på en loppis

Är på en av stadens loppisar.
Står och river bland barnvantar och mössor.
Sådana tingestar följer med till skolan, men sällan hem igen.
Hur många vantar blir det under två barns uppväxt… ja jisses!
11-åriga grabben har dock äntligen koll.
Hur det går till är ett under, men vissa saker har liksom satt sig.

Så kommer två barn in i rummet där jag står.
Flickan sisådär 9-10 år, pojken kanske 5.
De delar på sig och det är kläderna som fångar storasysters intresse.

Plötsligt ropar pojken på flickan genom rummet. Han säger hennes namn flera gånger, nästan lite tjatigt, och får till slut ett jaaa…
-Jag älskar dig, säger han sedan, högt och tydligt!

Jag blir så paff. Det kom så plötsligt. Det är bara vi tre i just det här rummet, och så kärleken förstås!

Tack ni vackra, varma människobarn. Kommande generationer är kanske smartare än föregående…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lycka kantad med guldbrunt prassel…. och torr tvätt!

I dag är jag lycklig för att mannen jag lever med, trollkonstnären, lagade husets tvättmaskin.
Den slutade för ett tag sedan att centrifugera. Bara så. Stopp.
Har släpat med mig tvätt till jobbets tvättstuga, tvättat hos grannen…
Men i dag hängde jag en ordentligt centrifugerad tvätt här hemma igen.
Det är nästan eofori.

Ja, och så är jag upprymd av att jag imorse tog mig ut på en springrunda. 10.3 km på dryga timmen. Ibland motigt att ge sig iväg, men ALLTID skönt när benen bara mantrar på.
Luften är hög, generös och solen närvarande och peppande.
Bara min förtjänst att jag orkar. Min ära. Min resa som börjat på nästan noll. Nu gör jag det!
Tacksam för att jag kan. För att få vara hel.

 

Närvarande

Ååh, dessa dagar när solen är närvarande.
Som en stor kram som jobbar sig djupt inifrån kroppen och ända ut till toppen på nageln.
Varm, generös, och långrandig.

Hemma på fönsterbrädan njuter gammelkatten också av sol och värme…

Tänk att jag har en egen trädgård…
Smiter ut så fort jag kan med kaffekopp och lite läsning.
Räcker så!

…och till alldeles nyss hängde jag tvätt här.
Bladen är gula på träden och de äpplen som vi inte nått att ta ner har alla rasat till marken.

Vid Djulö går korna fortfarande ute och skapar en idyll.

 

Tack!

Passa på att prassla!
Tiden för fraset är så kort.
Snart är löven platta, bruna och sorgligt blöt-tunga.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Tänk att i morse gick det att njuta av lite sen frulle ute! 
Värmen kom tillbaka, ja allra helst i solen.
Med kaffetermosen i ena näven, Kuriren under armen och smörgåsar på egenbakat drog jag ut i trädgården…

Men va nu, ingen sol på MIN tomt. Aaah, det höga hyreshuset nästgårds var i vägen.
Men hos grannarna badade deras trädgård  i sol..
och utemöblerna var just fortfarande ute.
Jag smet över till dem.
Kände efter en stund att jag ändå ville deklarera mitt intrång och ringde upp frun i huset.
Jo, det var så klart ok.
Hon var på ICA.
Tänk vad hon missade… ; )

Eftermiddagen fortsatte att ösa sol ur stor famn.
Klippte gräset på jobbet och tog en kaffe på trappen.
Gräset är tokgrönt, växer gör det också…
Mer nu än i den torra sommar som med en del klimatfunderingar passerat.

Det är så rogivande att klippa gräs.
Lite som att diska för hand.
Det är det där monotona. Så rogivande. Att just inte kunna göra så mycket mer i själva görandet. Ja, förutom då att tänka.
Länga efter länga.
Glas efter glas.
Räcker så i stunden.
Balsam för knopp och själ.
Tack, namasté!

Det hembakta gjordes förra veckan.
Snacka om superlyx.

När jag tar en tugga av brödet vill jag aldrig mer äta köpebröd… förstås!
Denna tanke ska jag inte släppa iväg.
Och faktiskt äter barna också av det…

Gårdagens löprunda var störtskön!
Så sjukt vackert i naturen nu.
Vemod OCH pirr i kroppen.
Det gamla som fasas ut och ersätts av ny superkraft.
Hög luft, riklig i andetaget.
Svalare, men ändå ljummet.
Krispigheten, dofterna…
Välkommen höst, du glöder och föder.

En liten krabat som hittat hem i en skolväska…
Så söt uppsyn. Snäll, glad, nyfiken.

Storebror föll stort och pladask för lillasysters skapelse.
Ååååh, utropade han från botten av sitt generösa hjärta.
-Tre ben, sa han lite frågande…
Ja, det hade inte mamman sett.
Grävde en stund i den rosa skolväskan, jo mycket riktigt, längst ner i ett hörn låg det lilla tändsticksbenet.
Tack, Norton, du är såå bäst!

 

K

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Septemberdagar

Ännu en konstnär i familjen!
Dessutom stenkoll på livets goda… I alla fall i detta hus ; )
Det är så häftigt att se hur det klassiskt ”barnteckniga” utvecklas vidare med perspektiv och detaljer.
Jag är stolt OCH avundsjuk.
Pappans estetik är en så stark gen.
Alla fem barn fick ärva hela härligheten.

.-En kovr med bröd, tack!
…att börja 1:a klass.

När man börjar i 1:an blir man även insläppt på skoldiscot!
Danssugna klasskompisar på väg.

Tillsammans är vi starka.

Dessutom från vårt äppelträd!

Skördade 5 flyttkartonger från vårt enda träd nu i helgen. 
Vilket fantastiskt äppelår, ja vilken sommar! Kommer nog aldrig att få uppleva något liknande igen.
Detta gamla äppelträd har under de tjugo år vi bott i huset, aldrig orkat leverera annat än små och mycket brunfläckiga äpplen.

Det kan löna sig att skjutsa och hämta ett extrabarn vid cirkusskolan.
Två Dahlior (Arabia nights) och några alltid fantastiska Luktärter.
Dessutom ett gäng körsbärstomater i många olika färger.
Dessa var så mycket godare än allt smågodis i butikens hyllmetrar av självplock. Det tyckte till och med den minsta i huset!

Nu har hösten lämnat sina första avtryck. Vackert vemod…
Höstglöd

Höstregn

Flugsvamp i dubbel bemärkelse..

De är så knasiga så att man tror att de inte är på riktigt!

 

Påminnelser, längtan.

Vaknar i gryningen. Mörkt i sovrummet. Trött. Kissnödig. Kliver ur den sovvarma sängen. Får plötsligt en sorts Flashback. En bebis snusar i andra ändan av sovrummet. Fast förstås inte… men jag längtar att få hämta upp den lilla, varma,  sammetslena. Ta det lilla knytet och dra det till mig nära. Slumra till en stund tillsammans igen. Låta kroppen få säga till när det är dags att vakna.

OM vi kunde backa bandet. Då skulle vi alla njuta så mycket mer av denna stora, magiska, omvälvande tid. Eller hur!? Att den emellertid är jobbig och frustrerande… ja! Men helt plötsligt är de där bedårande bebisfötterna ikapp ens egna. Och det där nära goset finns inte på en armlängds avstånd länge.

Men ikväll, när mannen och jag satt på älskade verandan, lyssnade på regnsmattret på taket och soul i högtalaren, kom en liten och kröp upp i mitt knä.

Vi snodde den knarriga gungstolen från gubben och kröp ihop till ett. Gungade i takt till en akustisk konsert med Prince och somnade. Precis som då. Som den där känslan och längtet i morse.

Att vara mamma är en gåva så stor, vacker och magisk. Omvälvande och skrämmande, glädjande och oroande. Men aldrig aldrig att jag någonsin kan vara utan… små eller stora fötter…

 

Grand Final…?!

Fredagen den 24:e augusti.
Ensamma vid Djulöbadet.
Lite kyligare i vattnet än vad vi är vana vid efter en grym sommar.
Norton och jag badade, Ella vadade ut en bit, men vände om och valde lekplatsen istället.

I campingkiosken såldes sommarens sista suckar ut. Glass, godis och läsk, 2 för en på allt.
Ett sött avslut innan vi trampade hem till kväll och helg.

Tack för sommaren, värmen, baden.
Skratten, getingar, dyk från hopptorn.
Sol, sol och åter sol.
Varm, varmare, varmast.
Lata dagar i trädgården.
Grillkvällar.
…och så äntligen lite regn.

Men har vi badat färdigt nu?

 

 

 

 

 

 

 

 

Ugglans park, Strängnäs

Den årliga utställningen i Strängnäs är ett måste.
Och tänk att solen alltid är med.
Mannen och jag kom till Flen på Sportstern, där fick vi punka.
Det var bara att vända om, med däckpunkaspray i slangen.
Det blev bil istället.
…och så hoppas vi på att det blir någon mer solig hojtursdag innan säsongen är slut!