Lycka kantad med guldbrunt prassel…. och torr tvätt!

I dag är jag lycklig för att mannen jag lever med, trollkonstnären, lagade husets tvättmaskin.
Den slutade för ett tag sedan att centrifugera. Bara så. Stopp.
Har släpat med mig tvätt till jobbets tvättstuga, tvättat hos grannen…
Men i dag hängde jag en ordentligt centrifugerad tvätt här hemma igen.
Det är nästan eofori.

Ja, och så är jag upprymd av att jag imorse tog mig ut på en springrunda. 10.3 km på dryga timmen. Ibland motigt att ge sig iväg, men ALLTID skönt när benen bara mantrar på.
Luften är hög, generös och solen närvarande och peppande.
Bara min förtjänst att jag orkar. Min ära. Min resa som börjat på nästan noll. Nu gör jag det!
Tacksam för att jag kan. För att få vara hel.

 

Närvarande

Ååh, dessa dagar när solen är närvarande.
Som en stor kram som jobbar sig djupt inifrån kroppen och ända ut till toppen på nageln.
Varm, generös, och långrandig.

Hemma på fönsterbrädan njuter gammelkatten också av sol och värme…

Tänk att jag har en egen trädgård…
Smiter ut så fort jag kan med kaffekopp och lite läsning.
Räcker så!

…och till alldeles nyss hängde jag tvätt här.
Bladen är gula på träden och de äpplen som vi inte nått att ta ner har alla rasat till marken.

Vid Djulö går korna fortfarande ute och skapar en idyll.

 

Tack!

Passa på att prassla!
Tiden för fraset är så kort.
Snart är löven platta, bruna och sorgligt blöt-tunga.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Tänk att i morse gick det att njuta av lite sen frulle ute! 
Värmen kom tillbaka, ja allra helst i solen.
Med kaffetermosen i ena näven, Kuriren under armen och smörgåsar på egenbakat drog jag ut i trädgården…

Men va nu, ingen sol på MIN tomt. Aaah, det höga hyreshuset nästgårds var i vägen.
Men hos grannarna badade deras trädgård  i sol..
och utemöblerna var just fortfarande ute.
Jag smet över till dem.
Kände efter en stund att jag ändå ville deklarera mitt intrång och ringde upp frun i huset.
Jo, det var så klart ok.
Hon var på ICA.
Tänk vad hon missade… ; )

Eftermiddagen fortsatte att ösa sol ur stor famn.
Klippte gräset på jobbet och tog en kaffe på trappen.
Gräset är tokgrönt, växer gör det också…
Mer nu än i den torra sommar som med en del klimatfunderingar passerat.

Det är så rogivande att klippa gräs.
Lite som att diska för hand.
Det är det där monotona. Så rogivande. Att just inte kunna göra så mycket mer i själva görandet. Ja, förutom då att tänka.
Länga efter länga.
Glas efter glas.
Räcker så i stunden.
Balsam för knopp och själ.
Tack, namasté!

Det hembakta gjordes förra veckan.
Snacka om superlyx.

När jag tar en tugga av brödet vill jag aldrig mer äta köpebröd… förstås!
Denna tanke ska jag inte släppa iväg.
Och faktiskt äter barna också av det…

Gårdagens löprunda var störtskön!
Så sjukt vackert i naturen nu.
Vemod OCH pirr i kroppen.
Det gamla som fasas ut och ersätts av ny superkraft.
Hög luft, riklig i andetaget.
Svalare, men ändå ljummet.
Krispigheten, dofterna…
Välkommen höst, du glöder och föder.

En liten krabat som hittat hem i en skolväska…
Så söt uppsyn. Snäll, glad, nyfiken.

Storebror föll stort och pladask för lillasysters skapelse.
Ååååh, utropade han från botten av sitt generösa hjärta.
-Tre ben, sa han lite frågande…
Ja, det hade inte mamman sett.
Grävde en stund i den rosa skolväskan, jo mycket riktigt, längst ner i ett hörn låg det lilla tändsticksbenet.
Tack, Norton, du är såå bäst!

 

K