Påminnelser, längtan.

Vaknar i gryningen. Mörkt i sovrummet. Trött. Kissnödig. Kliver ur den sovvarma sängen. Får plötsligt en sorts Flashback. En bebis snusar i andra ändan av sovrummet. Fast förstås inte… men jag längtar att få hämta upp den lilla, varma,  sammetslena. Ta det lilla knytet och dra det till mig nära. Slumra till en stund tillsammans igen. Låta kroppen få säga till när det är dags att vakna.

OM vi kunde backa bandet. Då skulle vi alla njuta så mycket mer av denna stora, magiska, omvälvande tid. Eller hur!? Att den emellertid är jobbig och frustrerande… ja! Men helt plötsligt är de där bedårande bebisfötterna ikapp ens egna. Och det där nära goset finns inte på en armlängds avstånd länge.

Men ikväll, när mannen och jag satt på älskade verandan, lyssnade på regnsmattret på taket och soul i högtalaren, kom en liten och kröp upp i mitt knä.

Vi snodde den knarriga gungstolen från gubben och kröp ihop till ett. Gungade i takt till en akustisk konsert med Prince och somnade. Precis som då. Som den där känslan och längtet i morse.

Att vara mamma är en gåva så stor, vacker och magisk. Omvälvande och skrämmande, glädjande och oroande. Men aldrig aldrig att jag någonsin kan vara utan… små eller stora fötter…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *