Skatter

Hittar en parkas efter Norton i garderoben. Den har en sådan där härlig lugn, trött blå färg och luvan är kantad med ”päls”.
Den är nog sparad för att han var så rar i den, men nu ser den ju ut att passa liten myra alldeles perfekt.
Jag hänger den i hallen på hennes krok, och vet att hon kommer att se den så fort hon kliver innanför dörren. Hon är ett sådant där barn som ser allt!

Morgonen därpå åker den på. Lite stor var den nog… tänk att hon är så liten…
-Den är precis lagom, titta mamma, säger hon och sticker händerna i de generösa utanpåliggande fickorna med lock.
Raskt åker de upp igen och ett stort, förvånat leende sprider sig i ansiktet.
-Titta mamma, en napp!
Nej, inte får du ta med någon napp till förskolan. (Hon har några sparade som hon låtsas tycka om emellanåt).
-Men det är inte min, mamma, säger hon och tittar allvarligt på den lätt morgonstressade föräldrasorten.
Jag tar nappen och drar lite i gummit. Det är gammalt och släpper direkt från plasten.
Och faktiskt kommer jag ihåg just den. Motivet, färgen och just den modellen han gillade allra bäst.
Jisses, det var ju så så nyss… men ändå. Grabben är ju faktiskt tio nu och jackan matchar en normalstor 3-åring…

Mamman stannar upp i morgonens rutinstinna schema och skrattar.
-Ella, det är ju Nortons gamla napp! Tänk va’ att han också haft nappar OCH den här jackan.

Jackan får följa med liten syster till förskolan MED nappen i fickan.
-Jag ska spara den, mamma! Den ska alltid få vara i fickan.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *