Sakletaren i oss…

imagePå väg hem från förskolan/skolan.

Vad ska man göra med alla vackra, spännande skatter som bara finns överallt och absolut måste ges bort som helt makalösa och fantastiska presenter till mamman.
Dessa samt ett gäng stenar och en drös pinnar/grenar av olika sort och storlek har mellanlandat på balkongen.
Ett stilleben helt enkelt!  ; )

 

 

Vardagsbestyr

I eftermiddags var jag och Ella riktigt husliga. Det är alltid när man har som mest att göra som det även lyckas klämmas in ännu lite fler ”to does”…
Efter tvätthäng, plocka-upp-äpplen-i trädgården, mellis/morgontidningsläsning vid kl. 16.00, sopsortering/disk, vattna blommor-rundan… så kände jag plötsligt stor omsorg och  det vore väl ändå dags att plantera om den stackars blomma i sovrumsfönstet som för några dagar sedan åkte i golvet av den nedrans bråkiga loppisfyndade rullgardinen. Ja, den som vi bråkats med i flera år nu… Den som så tjurigt aldrig vill rulla upp sig med en sådan där tjusig snärt. Den som alltid fastnar halvvägs i fönstret och varken släpper in morgonsol eller bjuder in till en ny, frisk, kraftfull dag full av liv. Och när den är på sitt allra sämsta humör, så släpper den all sin kraft, (ja även om den är rätt så tanig och vek…) och rullar ut sig i sin fulla längd och ramlar med ett stort suck nästan hela vägen ner till golvet.
Ja, just en sådan dag, en  med suck, drog rullgardinen med sig en stor krukväxt ner i golvet (som katten konstigt nog inte valt att tugga sönder…)
Bladen har blängt slokörat på mig sista tiden och jag har skämts.
Så i dag släpade vi ut både den och ett par andra gröna vänner som hade för ”trånga skor”. Ella öste jord ur den stora påsen med sin lila plastspade från sandlådan. Hon plattade till och fyllde mer i krukan. Runt om, i alla hål och skrymslen. Hon har sådan blick för saker som ska göras, fast det är debut, som om hon gjort sakerna förut. Händig och klok och med sådan energi och iver.
Sedan duschade vi av blommorna också av bara farten.
På vägen in stoppade vi på oss några av trädgårdens äpplen.
-Nu bakar vi en äppelkaka, va’?
-Jaaa, svarade Ella. Med sås till!

Just som vi satt igång ägg och sockervispet med elvispen knackade det på dörrposten. Där stod ytterligare en blond prinsessa, sötare än strösockret i vår skål.
Bakar ni? Blir de bullar, frågade Annie.
-Kom in! Nej, vi gör en bara en enkel sockerkaka med trädgårdsäpplen. Dem är så mycket godare och stoltare än köpefrukt.
Sedan tog de blonda tu över baket. Ja, som om de inte gjort just något annat. Härdiga och kloka och bedårande söta.
Mycket kanel, socker och massor med skratt.

Hej vardag, hej oktoberonsdag! Du är rätt skön!
…och god!

Kul-tur!

Kulturkväll i Katrineholm denna 1:a krispiga oktober.
Biblioteket bjussar på snittar, druvor, bubbel och ett lagom stort varierande program. Lokalerna är nedsläckta och bibliotekarierna uppklädda.
Jag har mest kommit för Bob Hansson. Ja, och så Kristian Kjellvander och dansen försås.
Mamma ville också följa med på en Kul-tur!
Vi sätter oss med bubblorna vid ett bord lite snett framför scenen. Kvällens konferencier
välkomnar i frack och hög hatt, till detta: röda läppar och slefjskor med klack. Hon är duktig på att prata. Jag sitter och funderar på om hon skrivit manuset själv, medan hon berättar att det i ryggen på fracken står Svensk Filmindustri, och kanske att Gösta Ekman haft denna i några filmer och att fracken dessutom luktar en del…

Kvällen spretar och stretar åt olika håll. Hampus Larsson, Katrineholmsson och i dag dansare vid Balettakademin imponerar stort. Han ÄR dans! En rörelse som startar med några ryckningar i handen och sedan sprider sig vidare så att kroppen måste följa med. Poetiskt med lite humor.
Kristian Kjellvander levererar sin spröda americana med karaktärsfull röst och lagom stökig gitarr. Vi får följa med på en resa. Det känns lite som att åka tåg. Man tittar ut genom fönstret och låter landskapet flimra förbi. Ibland ser man sin egen spegelbild i rutan.

Kvällen avslutas med Bob Hansson. Han kliver in på scenen med sitt toviga, rödfärgade hår, oranga strumpor i knallröda mockakängor och kostym. Runt halsen ett pärlhalsband, säkert gjort av samma barn som gett honom blåmärket under ögat..(en historia han berättar under kvällen).
Att närvara vid ett Bob Hanssson-framträdande är som att åka Bergochdalbana. Vi skrattar, fäller en och annan tår, blir ordentligt omskakade av vardagliga, igenkännande känslor. Skäms lite emellanåt. För vi är ju rätt lika, under ytan…
Tack Bob, du ägde denna krispiga 1:a oktober kväll!