Det glittrar

– Mamma, titta kattguld!
Pojken kommer inrusande i köket med en svart, kantig och lerig klump i en fortfarande ganska så liten hand. Ögonen glittrar ikapp med stenen. Det är allvar nu. På riktigt typ.
En skatt i vår trädgård! En alldeles vanlig dag så här i slutet av oktober.
-Den här ska du och jag dela på, fortsätter han ivrigt!
Åååh, tänk att det var mamman som han direkt tänkte på när skatten skulle delas…!

Vi har höstlov allihopa här hemma nu. Det fanns en tanke i somras, då när dagarna aldrig riktigt ville blomma ut fullt, om att kanske kanske komma iväg till farföräldrarnas hus i spanien just denna vecka.
Men det fick stanna vid just en tanke, tänkt av så många fler sol och badtörstande svenskar. För resorna blev onödigt dyra, lönen inte något särskilt överraskande och hålen att fylla igen ganska konstant många här hemma på gårdsplanen.
Så vi tar en dag i sänder och låter vädret bestämma vart vardagsäventyren tar oss.
I dag blev det sol och en sväng till sjukhuslekparken med Theo, Leia och mamma Malin. Ja, hon som även är Nortons fina fröken.
Och tänk så härligt och skönt med lekkamrater med till alla! Mammorna kunde mest spatsera omkring i den rödguldiga, prasslande hösten med varsin kaffekopp i näven och bara ta in allt det vackra vi är i just nu.

Kvällen avslutades vid vårt köksbord med Rotmos, köttkorv och en kall öl ihop med de två flickorna i lägenheten under. Pappan deras jobbade kväll…
På köksbänken glittrade en sten av guld. Tänk va’, en riktig skatt i vårt kök!
…och några mindre men ändå så mycket större, fnittriga på rad i kökssoffan.

 

Glädjerus

-Ta med nallen nu, så läser vi gonattsaga, säger jag. Han är så skön att krama.
-Jag behöver inte honom, mamma. Jag har ju dig! Du är den allra, allra finaste. Jag älskar dig så mycket!
Liten Ella. 3 år och så klok. Mammahjärtat drunknar.
Så kryper hon nära och stryker över mitt hår.
Just här pausar jag gärna en stund. Mitt i allt det kloka, i alla känslor och hoppas, ber och önskar att jag aldrig någonsin kommer att glömma dessa minuter.

I bakgrunden hör jag en tokskrattande son och pappan. De ”läser” gonattsagan genom att kolla knäppa klipp på Youtube. Nästan alltid med knasiga katter och jag vet faktiskt inte vem som skrattar mest.
Go natt världen, i kväll sover vi gott och mycket lyckligt!

 

 

Morgonstund med smak av Brasilien

Så kom den då, den där morgonen då det var jag som själv skulle låsa upp alla dörrar till herrgården, min nya arbetsplats, och göra frukost till alla gäster. Det hade förstås gnagt i mig sedan dagen då jag började, men att oroa sig för vad som komma skall är ju korkat. Att tassa på tå vid sidan av livet. Saker sker och det är bara att följa med. På med arbetskorna med stålhätta och gör avtryck!
Förstås började det med att det elektroniska låset krånglade. Bliiip, bliiip, klick. Dörren var trulig och ville jävlas med den nyanställde. Så till slut lyste äntligen den gröna lampan och jag slet fort upp dörren. Nu gällde det att arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget.
Lampknappar, dörrar som skulle reglas upp, fläkten till ventilationen. Kaffe… slut! Bara en stor, tom kartong. Hjälp! Var hittar jag mer… Så hör jag plötsligt en nyckel i stora entrédörren.
-God morgon, hej… jo, jag undrar om det skulle kunna gå att få lite varmvatten…?
I skenet av bara ett nyss tänt värmeljus står en stor man med försynt uttryck och en kaffetratt i porslin i ena jägarnäven.
Det var mannen jag språkade med i går vid frukosten. Han som var kaffenörd och besatt av Brasiliens bönor. Ja, kaffebönorna alltså…! Nu ville han brygga sitt egna favoritmorgonkaffe på gammalt hederligt vis för att sedan ta med ut till den svenska, fortfarande nyvakna skogen.
-Hej, god morgon! Kom in till köket. Du får greja själv. Det här är min allra första alldeles egna öppning, så jag är lite nervös. Kom.
-Nej, då vill jag inte störa…
-Det är lugnt, jag lovar. Du får klara dig själv. Jag har precis satt igång en äggröra.

Jag stökar vidare och har inte tid att se hur det går med de Brasilianska bönorna.

-Tack så mycket, du får gärna smaka, säger mannen blygt och visar mig en kopp på bänken. Där har han hällt upp den med kärlek bryggda javan i en stor kopp med både rosor och öra.
-Ååh, tack. Det ska  jag verkligen. Vad spännande, svarar jag.

När sedan äggröran står i ugnen med ånga och jag hittat en stor kartong med restaurangkaffe i källaren, tar jag en sipp med båda mina händer runt den generösa koppen… Ja gisses vilket kaffe! Om det sedan var omständigheterna eller Brasiliens mylla som gav ton vet jag inte säkert, men den koppen kommer antagligen alltid att vara den godaste jag druckit, om nu någon skulle ställa frågan till mig.

Ja, frukosten ja! Jo den blev uppdukad. Jag gjorde mitt bästa. Det är gott nog. Och faktiskt dök ängel nummer två upp denna arla morgon. En extrajobbare som inte hade något emot att komma lite tidigare till jobbet…!
Tack för allt och för ett alldeles makalöst kaffe!

 

 

Det är resan som är målet

Efter härlig go’nattsaga som denna kväll andas 70-tal kryper Ella ännu närmre mig och säger- jag vill ligga på dig mamma!

Helt plötsligt är vi åter tillbaka i slutet av 2011. Ett mycket litet, varmt knyte vilar mellan mina bröst, fjäderlätt och med andetagen nästan utanpå.  Timme efter timme efter dagar, veckor ligger vi så i mörkret. Jag vågar inte somna , tänk om fjädern flyger iväg? Drar mig på något djuriskt sätt igenom svettiga, slitande, oroande sjukhusnätter med två tydliga mål: överlevnad och hem! För fjäderns skull, den trötta mamman, väntande storebror och en pappa i tusen bitar. Hem och bli en hel familj, utan slangar, larmande maskiner och svettiga plastade sjukhuslakan.

Nu ligger det en flicka, nästan tung på mitt bröst. Två långa ben ramlar ner på varsin sida. Jag håller en fortfarande mycket liten hand i min och vi andas tillsammans vidare genom natten. Hon vet, vi delar historien. Det är jag bergsäker på. Det är en mycket klok och märklig flicka. En gåva, ett lån med ett budskap och en mission och jag är så lycklig, tacksam och trygg för att vår familj får följa med på resan. Go natt alla fantastiska märkliga underbara barn. Go natt Ella och go natt storebror Norton. Sov och dröm bara roliga drömmar.

 

 

Äventyr och vardagsbestyr

I dag är skola och dagis stängt. Då passar vi på att ta sovmorgon och njuta frukost tidlöst. Ella hjälper mig med havregrynsgröten. Mäta, hälla, salta, röra. Vid sidan om har äggen just börjat koka. Hon ställer tiden på ”tje” minuter.

Vid köksbordet samsas nu äppelmos, kanel, mjölk, porslin, pappanallen ( ja, den riktiga är på jobbet…) och tre kuddrufsiga, nyvakna.

Tänk vad gott det smakar när det är tidlöst och lagat med så mycket kärlek!

Efter frukost kollar gryn och jag över om det finns några törstiga blommor. De flesta av våra fönster vetter mot söder, så vi ger alla en skvätt ur både liten och stor vattenkanna.

– Nu vill jag gå ut och cykla i skogen, säger sedan Ella.

– Ja, det kan vi göra. Norton vill säkert också följa med och testa sin nya BMX.

Solen öser och bara inbjuder till ute! Nu drar vi på äventyr, som Ella brukar säga när vi drar en repa uppe på åsen. Vilken tur att vi har ett äventyr så nära!