Att vila mitt i kreativitet

Läste i nån blaska om en ny studie som gjorts. Hur vi i dag inte ens har tid att pausa, chilla, stänga av, hänga, ja bara va typ. Vi är så stressade i dag.

Men det visade sig att de allra smartaste, mest kreativa människorna var de som faktiskt unnade sig att säga stopp emellanåt och dessutom njuta av det. För det är tydligen då hjärnan blir helskarp.

Så i dag packade jag smarrigt fika och drog till skola/dagis för att hämta guldklimparna. Solen är så varm mitt på dagen i september och temperaturen lurar oss att tro att sommaren inte är riktigt slut än.

Vi tog cyklarna till sjukhuslekparken. Norton och jag var väldigt ofta här när han var mindre. Sommar som vinter och all den där väntande tiden emellan. Tänk att pojken även denna gång knappt hann parkera cykeln förrän han var i gång och lekte. Ella var inte sen att haka på. Allt som storebror gör vill hon förstås också.

Så medan vi chillade och bara va i nuet njöt våra hjärnor och ”arbetade” som allra bäst. Det är ju svårt att göra något annat i en lekpark än att just leka!…Synd att alla mammor och pappor ändå måste ha sin mobiltelefon i örat hela tiden ändå… Kanske vore det ide’ med en mobiltelefonfri zon här… För barnens och kreativitetens skull…!

 

 

Ny dags färd

imageGryningen dansar med barfotafötter fjäderlätt över Djulö gärden. Det är så vackert, ja nästan högtidligt.

Är på väg väg till jobbet. Det nya. Andas in den krispiga, lätt fuktiga höstluften och blir upprymd. Möter återigen mannen med sin hund och lite längre fram, den ensamma, medelålders kvinnan. Hälsar denna gång. Vi igen, typ.

image

Fingerfärdigt

Det är så mysigt att krypa in i en pyjamas på kvällen. Allra roligast förstås om liten fröken får välja själv. Ikväll blev det en vit/rödrutig  i flanell. En sådan där klassisk med byxa och skjorta. Tänk, att alldeles nyss var den så stor… Vi rullade upp benslut och ärmar, men midjevidden var svår att minska… Byxorna hasade ner till fotknölarna på ett litet steg. Men nu så… Och förstås skulle jackans knappar knäppas rätt och riktigt med ivriga små fingrar.                – Jag kan själv! Och faktiskt! Så envis och viljestark. En solklar pappagen. Hurra och tack för den! Mamman har kort stubin och noll tålamod. Ger upp och tappar humör direkt. Så jag sätter mig på köksgolvet bredvid den nybadade pyjamasflickan och bara njuter av att se hur hon så tålmodigt knäpper hela raden i jackan.                                                                                Sedan blir det go’nattsaga som Ella själv väljer. När den är slut och mamman också… Så säger hon: kom nära, mamma och vill att jag lägger mig på hennes arm. Närmare än så går det inte, vilket hon förklarat för mig.               Dagens jäkt, stress och måsten är som bortblåsta. Det här är det enda viktiga i livet, och jag njuter av varenda tillsammans-minut!

Finns det hjärterum…

Ikväll spelar pappan 70-tals rock med sina ”gubbar” i bandet. Det är något jag ångrar att jag aldrig tog tag i som ung. Minns hur jag satt ensam med en gammal pianofröken i ett rum på musikskolan och tragglade ännu en tråkig läxa. Där blev det aldrig varken något sväng eller rock n’ roll. Pianot såldes och omvandlades till en skinnjacka… Ja, gisses! I dag står dock ett annat piano i vårt hus och det svänger bra när de stora barnen kommer hem. Norton klinkar sig igenom Lilla snigel och Ella härmar storasyster Klara fullt ut vid det. På väggen finns pappans gitarrer, en bas och faktiskt ett trumset på rörig övervåning. Det går alltså att få ihop ett helt band…                                 Vi läser go’nattsaga i mammans och pappans säng. Norton släntrar in efter en stund. Han tycker fortfarande att det är mysigt. Liite lätt avundsjuk också på att lillasyster får ligga i stora sängen… Sagan tar slut, vi släcker lampan och jag stryker de vackraste barnen över deras mjuka ryggar. Norton somnar nästan direkt. Lång skoldag/fritids och sedan gymnastikträning direkt efter. Ella ligger och pratar. Ibland med nallen, ibland med mig. Mamman somnar emellanåt och svarar bort i tok. Så krafsar det på dörren. Det är katten som också vill vara nära. Nu ligger vi alla fyra på två kuddar. Vilken tur att vi fick köpa hyresgästernas gamla säng. Den bjuder i alla fall på ytterligare 20 cm. Jag hör hur bilen rullar in på gården. Pappan är färdigrepad. Just nu känner jag att rock’n’rollen kan vänta… Kanske det får bli två-ackords-punk istället!

Sinnlighet

Det doftar morgon.

Kaffe, bacon, nybakt bröd.

Vita dukar, silverbestick.

Vackert porslin slamrar i stora salen.

Nu tänder jag alla ljusen. På borden, i fönster, öppna spisen, salongens små sammetspratgrupper.

Det är något visst med att tända ljus med tändsticka. Lite högtidligt, varsamt, stilla. Det får ta sin tid liksom.

Och så doften! Det luktar närvaro, gemenskap, stillhet en stund. Det luktar kyrkans barntimmar med fröken Rut… Jag var 4 då.

Nu kliver morgonen in till uppdukad fest. Jag smyger vidare med min lilla ask i handen.  Bakom svängande serveringsdörrar väntar min arbetskamrat i restaurangens kök med nygjord havregrynsgröt. Hon och jag, med rårörda lingon. Nu börjar dagen varsamt med rosafärgad lingonmjölk i generösa fat.

God morgon.

 

Alltid redo

imageEn scoutpojke. Ikväll täljdes det, eldades och bakades pinnbröd. När pojken kom hem luktade han skog, brasa och äventyr. Och tänk så praktiskt att det är skolfröken Malin som även är scoutledare. Tryggare kan ingen vara…           Tack Malin för fina bilder från scoutstugan! image

Att kasta ankar

Har sagt upp mig.
Känns elakt, läskigt, spännande, kul, dumt, klokt men ändå helt rätt.
Ska kasta mig in i något helt nytt. Det är bra… eller?!
Det bästa är nog att få arbetskamrater. Det har jag saknat länge. Någon att dela ett stort ansvar med och en kopp kaffe!
Jag kommer dessutom att få rast med nylagad mat. Få sitta ner runt ett bord och stänga av en stund. Personalmöten, kanske en fest och så massor med nya sysslor.
Jag har fått ett förkläde. Håret är i svans och skorna svarta. De gamla golvplankorna knarrar skönt och förtroligt under mig när jag på snabba fötter dansar i gångarna. Toalettpappret viks med snygg snibb. Mattornas fransar kammas.
Ut med det gamla, in med det nya. Fönstret är öppet och krispig höstluft strömmar in tillsammans med fågelsång.
Snart står nya gäster på den täta mattan. Jag vrider om nyckeln till 101 och styr stegen vidare i den långa korridoren. Undrar om det verkligen spökar här?!
I morgon ska jag vara ”frukostflinga”. Det blir bra.

 

Kärlek på skolgården

-Mamma, ställ dig här säger Norton när vi är på väg att lämna skolgården.
-Så här, säger jag och tar ett kliv upp på en stor,kantig sten.
-Nu måste du säga vem du älskar, skrattar han.
-Ja, men det är ju enkelt. Dig förstås, mest av allt i hela världen!

Så visar han mig att det faktiskt är två stenar som hamnat alldeles intill varandra. De bildar tillsammans formen av ett hjärta.

Vilken tur att det finns en kärlekssten på skolgården.
Undrar om han en dag kommer att skutta upp på den och deklarera sin allra finaste, ärliga kärlek rakt ut från hjärtat.