Let me stand next to your fire

imageSå blev det en brasa ändå.
Tack rara, fina och hjärtliga familjen vid Sandvik Zoo för att vi fick komma ut till er och bli lite lätt rökta.
Visst var det kallt, visst kom det några droppar regn, visst fick vi sitta inne och äta det goda grillade. Visst, det var ju Valborg i sitt rätta jag…!
Brasan lockade oss åter ut igen i den mörka sista april-natten.
Här stod vi, lite trötta småbarnsföräldrar och stirrade in i elden. Tankarna vandrar och det hela blir lite meditativt. Det är något visst och magiskt med eld.
-Gå lite närmare, mamma sa Ella.

 

Siden sammet trasa guld

Vaknade i morse 07.30 av att solen letade sig genom den på loppis fyndade rullgardinen.
-Det finns ju en anledning till att den hamnat där, grymtar mannen de gånger den får eget liv och tokrullar upp sig själv i 180…!
-Ja, men en tjuga är den ju helt klart värd de dagar då den är medgörlig, försöker jag.

Jag tassade upp och drog på mig gårdagens kläder. En snabb vända med tandborsten och så ut.
Morgonpromenad. Nästan helt allena i Allén. Här tänker man som allra bäst. Hjärnan och dagen är nya igen. Tankar kommer, passerar och kanske lämnar ett avtryck.

Hemma igen. Familjen sover fortfarande. Börjar plocka med gårdagens disk. Middagen då blev sen och god, och stämningen alldeles för bra för att avbrytas med slabb.

Efter en stund gläntas det i köksdörren. Där står en blond rufsig sötbit och gnor sig i ögonen.
Jag drar av kranen och sätter mig på huk. Får en sängvarm kram av de mjukaste armarna jag vet. Njuter stunden och den är värd mer än alla miljoners guldpengar i hela världen.

-No går ja och tittar om Norton är vaken, säger den lilla och tassar på sammetsfötter vidare ut i hallen.

Morgonstund har verkligen guld i mun.

När disken är klar tar jag trasan med in till tv-rummet. Glasbordet får ny dag och gårdagens fest putsas väck.
Så känner jag två lite längre armar runt min midja. Det är sonen som också behöver lite morgonmys.
Välkommen lördag. I dag ska vi ha en rackarns bra och skön dag.

 

 

Kärt besök och bortskämda ungar

Äntligen är Klara ”hemma” igen. Om så bara för några dagar. Med massor av tid, kärlek, bus och mys.
Hon började med att ta med älskade lillebror till leksaksaffären…!
Där fick han välja något ur Legohyllan. Vilken lycka! Det blev en Mindcraft-byggsats. Det spel som går hetast på paddan och i X-boxen sedan en tid tillbaka. Jag gillar det! Kreativitet och fantasi som går hand i hand. Passar Norton alldeles perfekt. Bygget blev så klart färdigt i ett nafs. Nu står det bredvid sängen där en klok, liten, stor pojke sover.

Ella fick också lego. Ett slott med prinsesstema. ”Rosa lego”… Norton och jag brukar himla med ögonen åt det temat, men Ella gillar det! Och faktiskt var det Norton som valde ut det i affären till liten syster. Han har stenkoll.
Så fick hon även en ”frisyr-docka”. Ett huvud att öva på tills det egna håret växt ut en bit… Det ostyriga står som en rufsig sky runt litet huvud. Om man anstränger sig riktigt ordentligt, kan det bli en mycket tunn tofs där bak med sjutton varv av minsta hårsnoddsmodellen.
På tv:n går en dokumentär av Rolling Stones. Den stora, lilla dottern och pappan har den som bakgrundssorl till pratet, skrattet och det kära, äntliga återseendet.
Ååh, vad lycklig han är nu, fembarnspappan!

 

Död åt vitrinskåpen

Ella har en två ärtor hög kyckling i gult glas som hon tar med på olika sorters äventyr. I jackor, byxfickor, ryggsäckar, påsar, ja det som för stunden känns rätt och viktigt.
Och om den lilla gynnaren inte dyker upp en två minuter innan dagislämning, så utbryter en 3-.årings hela känsloregister. Det är bara att börja leta och tänka i 200….
Att hitta på nån fånig bortförklaring eller rent av ljuga, är inte att tänka på. Ella är smartare än så. Eller, ja, envisare…

Nu har den gula faktiskt varit borta på riktigt i några dagar. Jag har besökt stadens nu rätt många loppisar i jakt på en likvärdig och godkänd ersättare, men utan resultat.
Dessa små glasdjur verkar stå kvar i gömmorna hos den äldre generationen. Oj, vad trist de måtte ha i något dammigt vitrinskåp!
Jag nämnde i förbifarten för personalen på dagiset i dag om tragedin. Tänkte att om de hittade den gula bland legot eller i sandlådan, så låt den få flyga hem igen.

-Har du tittat i jeansfickan? I det där paret med prickiga rosetter på backfickorna, ropar rara Fia inifrån toaletten.
Det är liksom kvittot på att man valt rätt dagis. Där barnantalet är litet och personaltätheten hög. Där man är med, är nyfiken och engagerad i livets stora och små viktigheter.

När vi kom hem rotade jag fram jeansen ur tvättkorgen, bad en stilla bön och fick ner några fingrar i den mycket lilla framfickan. Och visst, där låg den lilla gula älsklingen och bara väntade på att få hänga med på fler storsinta äventyr.
Död åt vitrinskåpen!
…och tack fantastiska Lyckebo för att ni är så jäkla bra.

 

 

Husliga dagar

imageMed god och stor aptit på ”samma som hon”…
Grannflickan hann först i dag. Knacka på dörren, alltså…
Det första Ella säger när vi kommer in på vår gård efter dagis är: jag kollar om Sofie är hemma!

I dag delade de på Ellas stol i köket och slevade med stor aptit in mammans spaghetti och köttfärssås.
-Den var god, flikade storebror in.
Hoppsan, vad var det som hände? Antagligen gör mamman något mesigare och barnsligare mat än pappan…

imageKonstkoncentration.

Tänk att det alltid är så kul att rita. Oavsett ålder.
Norton flydde i dag ut till mamman i köket, när flickorna ”tog över” hans rum.
Ja, det är inte lätt att skapa stort med smått runt benen…

imageTänk, att har man väl fått smak på hemgjorda hamburgerbröd tar det emot stort att köpa.
Egentligen skulle man ju baka allt bröd själv, det är ju så underbart med hembakt. Dessutom den sköna känslan med ”rent mjöl i påsen”…
Norton var med på sluttampen.
-Ååh, får jag! Jag gillar att hålla på med deg.

Och tänk, de två finaste bröden var de som den kloka, vackra pojken rullat.
Klart vi ska baka mer när det blir så bra!
Och med så fina, flinka händer i degen, kan jag lätt göra det till en vana.

 

 

 

 

 

 

 

Bilder på vårkanten

imagePåsken passerade med stora, raska kliv. Lite skönt och totalt omtumlande. Fyra röda dagar men ändå fullklottrade…Tvära kast och samtalsämnen över olika typer av matbord, men alltid med mungiporna uppåt.
När sedan själva påsklovet sparkade igång var Norton till Komtek två dagar med Theo. Ena dagen tillverkades ovanstående ”ficklampa”. Löda, såga, koppla. Och tänk att den lyser så fint!
På rara dagiset knåpade barnen till de allra sötaste kaninkrukorna av kasserade mjölkkartonger.

imagePå påskdagen bjöds det på god buffé hos Jimmys syster i Kjesäter. I växthuset blommade Persiskoträdet. Annelie berättade att det förra året gett frukt, bokstavligt! EN persika på det nysatta trädet, men vilken persika!
Ett fotografi skvallrar om en frukt stor som en melon. Det verkar lovande. Undrar vad hon gödslar med, den där Annelie… Tänk att de där syskonen måste vara så förbaskat  bra på allt de tar sig för, och med där flinet i mungipan; hur svårt kan det va´

imageVacker morgonvy vid Djulö, när resten av världen sov.

imageMinns ni hur skönt det var att gunga som barn. Och hur länge men kunde gunga. Fram och tillbaka in och ut ur oändligheten. Hur hög fart vågade man egentligen ha, och ändå kunna hoppa av…
Ella har inte knäckt koden till att själv kunna ge fart, men grannflickan Sofie vet hur man gör!
De två flickorna här i vårt hus gnabbas emellanåt som syskon. Tur att det är så nära till skrattet ändå!

imageTillbaka på jobbet.
Ibland gör det inget att tofflorna hasar långsamt till dörren.
Eller att man som vikarie inte känns igen genom titthålet.
Rast kallas det visst…

-Var det verkligen i dag det var städ? Och så här dags? Vilken månad är vi i nu? och datumet var, sa du?
-Tänk, ja hade gått och lagt mig på sängen igen. Det var därför det dröjde…