Äntligen ringde det på dörren

…och där stod hon, allra käresta systra mi, grannflickan som Norton lekt med och avgudat sedan han var nästan bebis. Två år äldre, men det har gått så bra. Oj, vad de har lekt tillsammans genom åren. Men nu börjar hon bli stor. Med massor av kompisar, intressen och ”olek”.
Ofta springer han över och plingar på dörren, för att strax därefter moloken komma hem med ett ”det gick inte att leka i dag”…
Klart vi tyckt synd om honom. Försökt trösta och förklara att hon har så mycket annat. Men hon är ju ärlig och säger ibland  att hon ”bara inte vill”. Det är ju så svårt att förstå.
-Hur kan hon bara inte det, hon gjorde ju inget, svarar pojken truligt då.
Men så kommer det sådana här stunder emellanåt och jag blir lika lycklig och rusig i kroppen som sonen.
Nu hör jag hur leken är i full gång ute på gården. Det är som förr i tiden. Just nu, i dag, en stund. Och solen strålar från en vacker blå oktoberhimmel. Lika stark som två lyckliga, rusiga barn. Lika full med energi och livslust.
Tack älskade ”storasyster” för att du än en gång kom och ringde på. Snälla, sluta aldrig med det…Bli aldrig för stor och vuxlig för en ”lillebror”.
Kram!

 

 

Klorinblekta drömmar

Det for en pirrig, glad, sprittande och varm ilning genom kroppen när jag åkte förbi min gamla högstadieskola i dag. Med ett stort flin i hela ansiktet gick en ”riktig punkare” gatan fram med stora Martens-kliv. Nu stundade helgen, det var nog därför han sken som en sol i det annars oktobertruliga. Finklädd som till fest i Klorin-blekta flammiga jeans, svart skinnpaj översållad med nitar och bandnamn och en hög tuppkam på huvudet i både svart och vitt!
Katrineholm är ju den lilla staden, och i dag, 2014 är just punkare inte så vanliga.
Tänk om jag hade varit lite mer våghalsig som tonåring, då kanske jag också gått Vasavägen fram i svart tuppkam och nylonstrumpbyxor med mer hål än nylon i. Jag minns att jag tyckte att de svartrockiga punkartjejerna var så grymt fräna. Ja, nästan lite farliga.
Hoppas vi ses igen, trevlig helg!

Storsmåtrevlig helg på hemmaplan.

Helgen sparkade igång med oskrivna blad i almanackan. Det är lyx, trots att vi ibland saknar de fullklottrade… så knasiga vi är, livet i ett nötskal, typ!

På lördagen kom min barndomsallrabästvän Åsa och hälsade på med barnen Alfred och Ellie. Det är ju tur att Stockholmsmänskorna har sitt torp i Vingåkersskogarna, annars skulle vi nästan aldrig ses.
Lilla Ellie på ett halvår var nu uppe i 8 kg, då förstår man att vår Ella på 9kg och 2 1/2 år är liten som en myra, en envis och stark sådan!
Vi försökte fika och prata i köket mellan blöjbyten, gråt, välling och vilda glad barn. Det gick, men jag minns inte riktigt vad vi pratade om… Men trevligt och kärleksfullt som alltid var det. Tänk att vi har hängt ihop i snart 40 år!
Dagen avslutades på älskliga, vackra verandan. Mannen hade gjort middag för både gom och öga (som vanligt!) Laxplanka och vin på flaska! Kul och konstigt att äta på en träplanka, och faktiskt gott tyckte barnen.
-Såsen var verkligen god pappa, kom det spontant från den minsta munnen. Det är för härligt…
Söndagen startade med en skitstor och illaluktande disk. Men när den var avklarad så begav sig en liten och en stor tufsig prinsessa till stadens bibliotek. Där vankades det dansföreställning för barn med tillhörande ”Workshop”.
-Mamma, nu vill jag gå in, sa myran otåligt.
Dubbeldörren till Hörsalen blängde på oss med bestämd tilltäppt min. Men när väntan var nästan sprickfärdigt olidlig, så öppnades dörren och ut fladdrade en helvit fjäril med färglada vingar. Hon frågade om vi ville följa med och om vi kunde röra på våra vingar. Vi övade tillsammans en stund, sedan svepte flera stora och små fjärilar in till ett fantastiskt äventyr. Ella satt alldeles stilla under hela den fina föreställningen. Modern dans med humor, sorg, spänning och bus.
Efteråt flög vi hemåt och ”genade” över bibliotekets lekpark.
”Sväng in ” vid Talltullsrondellen stod för söndagslunchen, och sedan somnade den vackraste fjärilen av alla i sin hjulförsedda puppa. Fjärilsmamman var upprymd och glad efter den vackra dansföreställningen och svepte stolt gatorna fram med sin dyrbara skatt.

Kvällen närmade sig och det var dags för sonen att gå på ”gympan”. Det blir en trevlig stund även för mamman, då det blir helt ostört prat med andra gympamammor vid sidan om. (Ibland någon pappa…)
Pojkarna i Nortons grupp är ända upp i elva års-åldern och har tränat flera år, men det verkar inte störa honom. Han kör sitt race och är fullt koncentrerad på det. Det är så härligt att se.
När vi kom hem doftade det som vanligt gott från grytorna i köket.
Åsa hade dagen innan haft med sig kantareller från Vingåkersskogarna, nu hade dessa fått sällskap av andra godsaker i det lilla köket på Odins väg 11.
Söndagen är nu inne på sista varvet och jag kurar skymning med den allra sista vinskvätten vid köksbordet. Barnen leker med varandra, det funkar emellanåt, trots de nästan 5 åren.
Tack för en skön, varm och storstilad helg på hemmaplan. Här är gudagott att vara!

 

Plastig men allvarsam lördag i Peking

imageNorrköping i lördags bjöd på sensommarvärme i storstilat format… ja, så även Legoutställningen i vackra arbetets museum.
Roligast var det när den mjuka Legogubben tryckte sig in i hissen!

imageEn fullärd och en novis. Fast ändå lika söta!

imageCoola snubbar. Nästan lite högtidlig stämning.

imageUpphovsmännen till alla häftiga och mycket imponerande legobyggen bestod av män i yngre medelåldern…
Det förklarar varför sonen fått onödigt stora byggsatser av pappan från knappa 1 års ålder…
Men nu skördar vi den tidiga sådden. Norton bygger med lätthet ihop allt som kommer i hans väg. Med stort tålamod och numer också utan tårar sitter han timmar vid köksbordet och skapar både fritt och efter ritningar.
Tack klokaste pappan!

 

 

Vardagskväll

oktober 2014 iphone 012Det ska faktiskt bli köttbullar av dessa ”bajskorvar”.
Ella och pappan spritsar ut lagom stora kluttar som sedan rullas till små fina mum(n)sbitar.
En kort tid i ugnen, sedan går de klart i stekpannan.

oktober 2014 iphone 013Farligt farligt, men härligt härligt…
Den sötaste och bästaste gjutjärnspannan.. eller var det den sötaste och bästaste kocken..?!
Ella älskar att vara med i köket.
…och köttbullarna blev kalasgoda. Båda barnen provsmakade de Ella-stekta med god aptit i väntan på att middagen skulle bli färdig.
Mycket trevligt tisdagsfamiljenöje!

oktober 2014 iphone 006Att söva ett barn…eller en förälder.
Det är väl märkligt; att båda barnen är piggare än piggelin.
Nattugglor OCH morgonpigga. En udda men klok kombination.
It runs in the family!… Fast kanske då på mammans sida.

 

 

 

Soliga utedagar i slutet av september

höstbilder november 2014 122Ibland påminner oss naturen så fiffigt om vad som egentligen är viktigt här i livet. Dessa två dinglade i ett träd högst upp på Gatstubergsbacken.

höstbilder november 2014 125Norton när han är som mest Norton. Lekparken vid Östra skolan, alldeles utanför storasyster Julias dörr.

höstbilder november 2014 124-Ja vill också, ja vill också, mamma. Ta en bild på mig! Titta!

höstbilder november 2014 120Nyfiken vit.
-Mamma, ja e rädd, kom!
Ella vill inte stanna någon längre stund vid vägkanten strax nedanför Gatstuberg för att ta in all meditativ och ”kositiv energi” som dessa vackra vänner utstrålar.

.

 

Årets sista?

imagePå väg hem från skolan stannar pojken plötsligt till vid trottoarkanten. Han böjer sig över ett staket och plockar försiktigt en blomma som växer alldeles intill. En bit därifrån har några smörblommor vänt de blankgula mot solen.
-Vet du varför de heter smörblommor, mamma? För att bladen är blanka och ser ut som om det är smör på dem.
-Ja, så är det nog. Du vet då så mycket!

Eftermiddagen blev vi ute i trädgården. De fortfarande soliga och lite varma dagarna gör att man inte vill vara inne. Det blev fika på sandlådekanten och lite ogräsrens på baksidan. Nytta och nöje.
Tack för en skön, kul och solig dag!