Syskonkärlek

En bild säger mer än tusen ord…
Sedan blev det raskt ett syskon till katten som storasyster Julia skulle ha.

Dagen bjöd på sol på utsidan också, så Norton, Ella och jag tog cyklarna och levererade konstverket direkt.
Det blev mycket uppskattat, och vi fick kaffe, saft och lite pärlknåp hos Julia och hennes Johan innan vi tackade för oss.
Tänk va kul det är med konst!
image

Sol, vind och planlösa dagar

Tack för en skön helg…igen! Inga måsten, tider eller något som jagar på. Bara lite vanligt och småtrevligt pyssel.
Mannen jobbar vidare med garaget/puben. Nu är alla väggar putsade, en vacker, snirklig järnkamin pryder ett hörn i pubdelen och nästa steg blir att lägga det gedigna tegelgolvet. Ser ut att bli en skön höst in the Backyard. Längtar till ett glas god öl och småprat med grannarna,(som ju också är delaktiga i projektet) med en brasa sprakande nära.

Ella och jag planterade om några krukväxter i dag ute i solgasset. På gräsmattan kan man i full frihet spilla, hälla, vattna och vara djupt engagerad i projektet. Det blev en lång rad krukor som alla verkade nöjda i sina nya terrakottakostymer.
-Jag vill ha en egen bomma, sa Ella när vi vattnat färdigt. Så det blev en sväng till blomsterhandlarn. En orange höstglöd i miniformat lockade. Hemma fick den en grön plåthink att trivas i.

En tur med pappa på Nortons nyss införskaffade cross blev det också. Vilken lycka! Odins väg tur/retur till grannars höjda ögonbryn…
Flickan strålade ikapp med eftermiddagssolen. Hon älskar fart i alla former och gärna ”mickelsicklar” !

Sonen har varit på pojkgymnastik. Det är spännande. I dag övade de på handstående och sidvolt. Ribban är högt lagd, med pojken hänger på. De lite äldre i gruppen gjorde volter på studsmattan. Det stack förstås lite i ögonen, men han verkade vara med på att det är hans tur lite längre fram. ”Alla har varit nybörjare” försökte mamman trösta. Gymnastikhallen var full av duktiga barn i olika åldrar. Alla imponerande fokuserade på sitt.  Det var så kul att få sitta med och ta del av all energi. Hoppas, hoppas att sonen håller ut. Har ju själv hållt på med både gymnastik och dans och gillat det massor.

 

Skön lördag

Mannen jobbar vidare med garage/pub. Putsar väggar ikväll utvändigt och även inne. Klart det blir bra, ja vackert! Känns som att det kan bli en trevlig och god vinter!
Jag fixar ihop en pizza på det som skafferiet bjuder. Blev också bra. Lite Graham i degen för att få till lite mer karaktär.
Efter kvällsmaten önskade sonen en cykeltur till sjukhuslekparken. Klart vi gjorde!
Ella var så nöjd och uppspelt över att storebror var med. ” Min Norton” och ”min storebror” sa hon vid flera tillfällen. Hon avslutade kvällen med att säga: No e ja siiit-trött, mamma.

Go’natt älskade ungar. Jag är så lycklig och enormt tacksam över att livet leker vidare. Kram!!

Av kärlek

Sitter på verandan och pratar om golv… närmare bestämt stavparkett, ja, fast på riktigt då. Bit för bit, vackert fiskbensmönstrad i ek… helst oljad!
Ja, det är inte till vardags som dessa läggs. Mannen som är golvläggare med ett gäng brokiga år i branschen bakom sig har faktiskt lagt några sådana.
-Jag bröt loss ett fuktskadat en gång för en massa år sedan, vilket jag sedan la på tork i min bod på landet, berättade han.
-Ååh, svarar jag och ser genast ett ljust, sammetslent, bölja på vår ännu orenoverade övervåning.
-Vet du vad jag gjorde med det? säger han och tar en klunk av fredagskvällens och veckans väl intförtjänade röda. Det eldade jag upp av kärlek en gång när du var på besök i början av vår karriär, säger han och ler med hela stjärnhimlen i ögonen.

Så minns jag. Dofterna kommer tillbaka blandat med minnen. Fuktiga trasmattor på nedkylda golv. Raggsockor, fantastisk middag, (förstås!) gott vin, vinyler på skivtallriken, och så elden som sprakade innerligt hela natten i den av mannen murade spisen.
Kron-Olle flåsade med kylslagen andedräkt utanför stugan i becksvart januarinatt, men han blev inte insläppt. Vi motade bort honom med kärlek, och en makalös brasa gjord av finaste stavparkett… i ek!
Många vinylkvällar blev det, där i Bie-skogarna. En och annan pinnstol fick också medverka till brasmyset. När jag sluter mina ögon, så sitter vi återigen där på golvet och är rosiga och nykära.

-Det duger gott med några enklare brälappar på vår övervåning. Vi är ju liksom av den sorten, säger jag till mannen, den makalösa, fantastiska som jag älskar så innerligt.

 

 

Va ska ru bli?

Reportern till den blonda, permanentade tjejen som på en nyss införskaffad ”håltimme” avnjöt en fika ute i solgasset på ett av stadens två konditorier:
-Vad gör du en lördagkväll om sisådär 25 år tror du?
Tjejen skrattade till och svaret kom blixtsnabbt och säkert, ja så där som det gör just sådär i slutet av tonåren.
-Jag bor i alla fall inte kvar här i lilla Katrineholm. Antagligen Stockholm. Med en fantastisk man, långhårig och vacker förstås, musiker?!… och kanske har vi barn. Jag jobbar nog i en frän klädaffär och på helgen blir det säkert mycket konserter och fester varvat med avkopplande trädgårdspyssel vid det vackra huset.
-Jaha, ja, svarade reportern, och visste riktigt inte hur följdfrågan skulle lyda. Ja, men då hörs vi om ungefär 25 år då, fast kanske inte här då… Ha det så bra, och tack så mycket!

Lördagen den 13:e september 2014 i ett kök, i ett hus, i Katrineholm.

Mannen, den vackra, långhåriga musikern sitter med en öl framför tv:n. Det lilla arga barnet sover äntligen, den lite större pojken tittar snällt på film i eget rum.
Mamman, blond men inte permanentad, har just denna lördagskväll diskat färdig en äckligt stor tvådagars och dessutom röjt ur kylskåpet på en massa överblivna matrester sparade (ofta i onödan) i plastburkar.
Ansiktet är omålat, jeansen tidlösa, inte trendiga och inte inköpta i någon frän klädaffär. Nakna tår och inget bling bling… Det enda smyckena hon bär är förlovnings och vigselringarna. Klassiska, släta i rött guld. Hon bär dem med stolthet. Vad kan vara vackrare?
Klart hon minns den naiva, osorgsfullt sminkade, frissade, trendiga tonårsflickan. Hon som älskade att just en lördagskväll gå på någon häftig förfest för att senare glida in på något hak.

Det var väl tur att Stockholm ändå var lite skrämmande. Och att ”Myrorna” i Norrköping var så mycket roligare än de vanliga klädaffärerna. Och att just den blonda, naiva trivdes så bra med att vara ”hemma”. Med att skriva poesi, fotografera, påta lite i nån rabatt och ändå vara rätt så jordnära ändå, trots de blå…!
Och tänk va´ De allra vackraste, lyckligaste och finaste hon vet, ryms ju så finurligt inom skönt kramavstånd. Hurra, vad bra det blev ändå, tack!

 

 

 

 

 

Medan tiden rusar vidare

IMG_0013I dag har Ella sprungit sitt allra första lopp. Jag frågade förstås om det var jobbigt, men hon skakade på sitt lilla huvud och sa ett alldeles självklart ”nej”.
Jag minns när sonen sprungit ett av dessa, som av tradition hålls nere vid Duveholmsbadet. Hur han alldeles bestört och tårögd berättade att det minsann var HAN som vunnit storstilat, men ändå hade fröken sagt att alla kom på samma plats…!! Hur kunde hon säga så?
Det var väl pedagogiskt och i tanken klokt men ändå så opedagogiskt… Ibland, eller faktiskt rätt så ofta, går det ju fantastiskt mycket lättare OCH snabbare med ett: Vem är snabbast att ta på skorna? Eller: vem är snabbast ut till bilen?

Medan Ella sprang i skogen, var Norton, pappan och mamman på återbesök i Eskilstuna. Flera läkare och en sjukgymnast ville se hur rehabiliteringen hemma gått.
A.D.E.M. som var benämningen på det elaka viruset Norton fick, är ju rätt så unikt och samtidigt allvarligt. Om vuxna drabbas, leder det ofta till MS.
I dag och även i går har Norton varit sitt alldeles vanliga, unika och underbart egna Norton. En envis, bestämd, klok, smart, glad, känslig, busig och retstickig storebror och lillebror. En 7-åring med stor aptit på livet, ja som 7-åringar just är!
Så vi var lugna, glada och enormt tacksamma där vi satt i undersökningsrummet och blev utfrågade.
Sjukgymnasten friskförklarade Norton omgående. Hon hittade inget att anmärka på. Ja, kanske att han var lite klenare i höger ben, men det skulle nog ganska så snart rätta till sig.
Doktorn frågade en massa frågor. Norton började dra lite i min tröjärm, skruvade på sig och undrade när vi skulle åka hem.

-Hur är bajset, frågade doktorn vid ett tillfälle. Löst eller hårt?
Då vaknade pojken upp och måttade upp en halvmeter ungefär mellan armarna.
-Så här långa, svarade han alldeles allvarligt.
Doktorn försökte hålla sig där bakom skrivbordet, men det var inte alldeles lätt.
-Ja, du äter ju förstås en hel del mer nu, svarade han sedan med glad min.
Norton äter en ganska så kraftig dos Kortison, som visat sig ha en betydande påskyndan av tillfrisknandet. Så aptiten är makalös. Mannen och jag är häpna, ja så mycket som sonen äter nu om dagarna har han väl ungefär gjort sammanlagt under sina 7 levnadsår. Och inget är han rädd för att prova. Inget ont som inte har något gott med sig!
Vi ska på nytt återbesök i början på oktober. Då blir det tyvärr en ny jobbig röntgen. Men läkarna vill se vad som hänt och förändrats mot den som togs när han var inlagd och riktigt sjuk.
Vi ska fortsätta ta det lite lugnt om dagarna. Passa oss för att bli sjuka och göra roliga saker, sa doktorn.
Det låter som bra medicin!

 

 

 

Det sköra livet

Ovisshet. Ett så asjobbigt och nervöst ord. Att inte veta vad som väntar runt hörnet. Kräkkänsla när man måste vara starkare än någonsin.

-Ja, men säg det då, säg vad som är fel med vårt barn. Han blir väl frisk? Snart väl?

Timmarna rusar. Dagar går. Pojken blir bara sämre. Sover mest hela tiden. Det rinner saliv ur mungiporna. De mycket korta stunder han är vaken tittar han på mig fast liksom förbi och genom mig. Nu har käkarna låst sig. Han kan inte suga ur ett sugrör längre. Sond i näsan, slang i armen, mat och dryck- liv!
Pappan sover nära pojken. Mamman pendlar mellan halvtomt hemmaliv med liten syster och bortaliv med pojken och pappan på sjukhuset.
Tänk att vi var tvungna att återvända till avdelning 62. Fast denna gång så mycket värre än då med en prematurbebis. Nyfödd är ju ren och mycket skär lycka. Sjukdom svart sammet. Kväljande, täckande andnöd.

Nu tassar vi återigen med nakna tår i de kallsvettiga korridorerna. Andas in orolig, klinisk, kompakt sjukhusdoft.
Mellan kaffemaskin och våta sängkläder. Plingmat ur mikron och Coop runt hörnet. Dum-tv:n på väggen- sällskap, flykt i korta sekunder

-Norton, det är mamma här. Hör du mig.
Det låter från honom. Något bubbligt som liksom vill ur. Inte bara saliv väl?!

-Proverna visar på TBE, säger så äntligen doktorn.
Ångrar sig sedan något dygn efter. Mera prover, röntgen. Blod, vätska.
-Ta vad ni behöver. Gör pojken hel igen!
Men så plötsligt är han vaken en något lite längre stund.
Det var väl kvällen runt då när jag knäppte mina händer…
Han buffar på pappan och pekar på snoppen. Kissnödig.
-Hurra! Du finns därinne!!

-Jaså, inte TBE. Något annat. 8 på en miljon…Ett annat skitvirus. Jaha..

Läkarna är fantastiska. Ja, faktiskt! Så skickliga, rara, proffsiga, och superintresserade av sitt yrke. Och förstås alla andra som vårdar och rår om oss i det lilla ovissa rummet.  Nu vet vi. Har fått ett namn på viruset som satt sig i Nortons hjärna.

-Kroppen jobbar att stöta ifrån sig det nu. Bara att vänta. Det vänder. Kanske redan i morgon. Sämre än så här blir läget inte. Vi sätter in kortison. Det är inget bot, men kortar ner tiden till tillfrisknad betydligt.
Doktor Carl-Johan är nu vår superhjälte. Han är starkare än Hulken och har mer än en röd mantel och spindelnät innanför västen.
Han räddar liv med en klok hjärna och grym envishet.

Dagar passerar. Nätter rinner. Små, små men jättestora framsteg får oss att ta små danssteg bredvid den inplastade sängen. Det är nu det händer. Nu det vänder.

-I morse var Norton vaken och vi tittade på en hel film tillsammans. Han sa ”Pappa” till mig!!
Mannen ringer i gryningen och är bubblig.

Så passerar ett gäng dagar och pappan tränar med sonen. Masserar, gymnastiserar, bygger Lego, pratar, matar, men kanske det viktigaste av allt- busar!
Mitt i allt svart finns det massor med rött liv i den outtröttlige pappan. Han är hjälten i sagan med lyckligt slut. Hjälten som aldrig ger upp, som aldrig lämnar in eller viker en tum.

Och tänk, nu sover vi alla under samma tak igen. Vi har varit hemma ett dygn. Lite klena, ynkliga, darriga och svaga. Men uppresta och på något vis starka, efter att fått benen undanslagda en stund.

Tack du stora. Ni fantastiska. Kloka, smarta. Ni som visade vägen i det sammetssvarta.
Tack alla för samtal med tröst och hopp i olika medieformat.

En dag är snart till ända. Den har varit alldeles fantastisk.
Vi hängde tillsammans här hemma. Njöt av här och nu.
Sonen satt återigen vid köksbordet med en alldeles för stor Lego-byggsats. Grannflickan bredvid. Pappan, mamman, liten syster, störstaste storasystern med finaste pojkvännen, grann-Thomas, grann-Anna, mormor och morfar. Mat, fika, prat, kramar. Vad mer kan man begära av livet. Ja, kanske, kanske något mer Lego…

 

Go’ natt alla fina, fantastiska! Ni imponerar och regerar! Love!!
…Och du, Carl-Johan! Vi se på torsdag igen. Då blir det superhjältefight!