En helg har åter passerat. Tiden rusar. Nu har vi ställt fram både klockan och utemöbler… Ja, fast de kom i ärlighetens namn aldrig in i höstas… och inga vissna löv blev krattade.
Lördagen bjöd på ordentligt med sol och värme. Ungarna sprang sig svettiga mellan gårdarna och jämförde utbudet av studsmattor, gungor och annan utelek. Ella hängde lite efter, med ändå med. Vilken tur att det sedan kom en treårig supersöt prinsessa bakpå en pappacykel och styrde upp i sandlådan. Men tänk att leken alltid måste ta slut, och då särskilt när det är som roligast! Då var det bra att ha ett ess kvar i rockärmen; mormor och morfar-besök och dessutom sova-över-kväll!
Då gick det lätt att lirka in den sandiga, gråtande och mycket envisa 2-åringen.
Hon packade raskt sin röda ryggsäck med nallen och sa sedan pom mamma. Nu var hon minsann både klar och redo för ännu ett äventyr. Sonen ville däremot inte följa med. Han blev kvar hos bästisen. Mamma Malin sa att det bara är kul, och det finns ju två soffor framför tv:n.

Hos mormor bjöds det på ett glas vin vid köksbordet. Morfar och Ella busade i vardagsrummet. Då får mor och dotter prata en stund för sig själva. Mysigt!
Sedan bar det i väg till Villa Sandhem. Mannen spelade denna kväll med sitt gubbrockband. Jag fick sitta med tjejkompisar och njuta mat, dryck och prat i flera timmar. Ja, när vi inte ”rockade” till musiken.
Tack alla för att det blev en så bra eftermiddag och kväll!
När sista tonen ebbat ut i natten, tog jag cykeln hemåt. Jag var tonåring igen och benen trampade snabbt och vant i natten, på väg mot barndomens gata.
Mamma kom ut i hallen i pyjamas och mötte mig. Precis som hon alltid brukade. Orolig för sin flicka. Ja, jag kommer att sitta där själv om några år…

I mormor och morfar-sängen låg en liten vild prinsessa, jag kröp ner nära och snusade i  mjuk, varm nacke. Stor och liten i barndomens trygga famn med doft av nytvättade lakan.

Det behövs inte så mycket för att öppna upp en dörr. Och tänk, där på andra sidan skymtar solen mellan träden, värmer mot marsblek kind.
Där hemma tänder mannen grillen. Vi börjar säsongen med några kryddstarka och avnjuter sedan dessa inne.

Öppet hus på stadens kulturskola. Trummor var allra roligast. Synd bara att hörlurarna är så stora…
Pappan fick rycka in och hålla i.
Fredagsmys i köket. Leklera till Ella-knytt…

…och Lego till Nortonpojken.
Så mycket bättre än TV!

-Sitta Nooton!
Nära och kära. Vi behöver bara en barnstol i köket…
-Hon får det, det blir inte trångt och jag kan äta ändå, intygar sonen.

Återbesök i Eskilstuna i dag. Träffade den rara överläkaren igen. Hon som rådde om oss så fantastiskt bra när vi bodde på prematuravdelningen med litet knytt.
Hon kände igen oss direkt. Ja, inte Ella som ju har blivit ”stor” tjej!…
Längd i dag; 77cm. Vikt 8.9 kg.
Doktorn tyckte att hon var lite väl liten.
-Fortsätter hon på sin kurva blir hon 1.45 cm…
-Men så pigg! Vilket krutpaket! Och vilken motorik och balans!
Lovorden haglade över Ella.

Inne i salen med även närvarande sjukgymnast provade Ella på det mesta som fanns att göra. Tänk va, en studsmatta inomhus! Ella hoppade smidigt upp på den och började studsa snabbt som en studsboll, fast kontrollerat.
-Hon har hoppat studsmatta sedan hon var 1 år, berättade jag. Båda vitrockarna tittade imponerat på yrvädret.
-Det går inte att se på henne att hon är prematur, sa överläkaren.
-Det hade jag aldrig kunnat gissa, fyllde sjukgymnasten i.
-Visst, hon är liten som en 1-åring, men så proportionerlig. Hon har inga som helst drag av de prematura utseendet.

-Syskonen är mycket lika varandra i det mesta, sa jag. Väldigt aktiva, viljestarka, motoriska, men kan även stilla sig när något fångar deras intressen. Film, bok, pussel, och som tur är även när det är allvar och bland andra barn, som t ex. i skolan och på dagis. Mat är tyvärr inte alls intressant. Men jag var exakt likadan som barn. Min mamma har berättat att jag hade samma skolavslutningskläder i årskurs 1, 2 och tre! Så det är säkert mycket som ligger i generna.
Läkaren pratade om tillväxthormon, men det känns inte som något vi är sugna på. Det var samma snack när jag var tonåring. Hade inte kommit in i puberteten i årskurs 9… -Men det har du ju med dig nu, sa överläkaren. Du kommer att vara ung länge!

Vi får ta en dag i sänder med Ella bus. Så har det ju varit hela tiden. Ett stundens barn. Lite som jag själv…
Lev i dag, om morgondagen vet vi intet…

Karvar det allra sista av en vällagrad prästost till barnens toastmackor. Minns hur min mamma sparade ostkanter i kylen till pappa. Eller ja, egentligen kanske till någon rätt där riven ost skulle medverka eller att göra små kuber av till sallad. Det minns jag så väl att hon gjorde ibland.
Jag ser honom i ögonvrån, hur han reser sig upp ur den bruna manchesterfåtöljen och deklarerar att han minsann är sugen på något. Det är lördag eller söndag-eftermiddag, jobbledig dag. Vi sitter i vardagsrummet han och jag och mamman stökar i köket.
Jag kunde inte förstå hur han kunde längta efter en gammal torr, hård ostkant.

För att inte tala om den smuliga grönmögelosten som efter varje middag i mitt barndomshem åkte fram med de pappriga smörgåsrånen på bordet. Den njöts med det sista i lättölsglasen. Då lämnade jag bordet och dök åter ner i lördagsgodispåsen.

Nu så här en bit efter förti har man provat sig igenom en och annan grönblå vän och hittat några väl valda polare. Tänk vad de gifter sig bra med det allra sista av en skvätt rött, och ja, även öl!
Ja, tänk va! Nu står jag här och gör stavar av det sista av prästen. Njuter av den sträva, syrliga smaken. Och det är ju inte alls ”hålen” som är godast, som jag tyckte då…
Min barndomsfavorit var Grevé. Den krämiga, lena med lite nötakig ton. Och allra godast var den som hade stora mjuka hål.
-Skär med många hål mamma, sa den lilla späda flickan. Och inte så tjocka skivor!
Tänk om ungen ändå hade älskat tjocka skivor, suckade nog den oroliga mamman i sitt huvud.
Jag var usel på att äta. Precis som mina barn. Därför är det så svårt att vara hård vid matbordet. Minns ju själv hur det växte i munnen.

…Det var stor åtgång på bananer och mjölk i det Idströmska hemmet på Storgatan i Katrineholm.

Fast visst finns det några bitar kvar i godispåsen som fortfarande lockar. De gör sig särskilt bra ihop med ivriga tankar framför tangentbordet.

Det rasslade till i hallen och så stod det stora barn där. En Klara ända från Helsingborg, en Julia och så Oskar. Sedan hittade alla en självklar plats i hemmet och en kärna. Ella fick snabbt fram sina trummor. Minns inte vad som spelades, men ATT det gjordes och det lät förstås bra!
-ÅÅh, jag önskar att det vore så här lite oftare, sa pappan. Fullt hus, mycket liv och rörelse, folk överallt som bara är.

En mellanlandning i köket hos störstaste syster Julia. Kul med kort i mobilen.
-Manda, Ella, pappa, katten… Ella känner igen och pekar ivrigt.

En ”popplel” cirkulerade alldeles ovanför våra huvuden när vi lämnade dagis en dag i veckan. Så plötsligt blev det tyst och den var borta. Vi fortsatte vår cykeltur och närmade oss hemmet. Och så där, vid fotbollsplanen på skolgården stod den och lockade oss närmare. De är stora, men ändå mindre än man tror.
Men farbröderna blå var bistra och släppte inte ens en ivrig två-åring nära. Vi fick snällt hålla oss i skinnet och på avstånd.
Tänk att vara så nära men inte få kliva på…

Mannen bläddrade senare i en bilaga till DN och såg att det fanns en helikopterförarutbildning på Yrkeshögskolan som han tyckte jag skulle söka till. Ja, det kanske faktiskt vore något. Varför inte satsa högt liksom?!
Då skulle alla vara välkomna in till min lilla kuppe i alla fall… och jag skulle inte ha blå kläder.

I Ängelns konsthall har golvet förvandlats till et glatt månlandskap. Och här är alla varmt välkomna.
Vi hängde, klängde, hasade, rasade, ramlade, och skramlade runt bra länge i denna uppslukande tingest. Rödblommiga och elektriskt sprakande pausade vi sedan i caféet med två andra busfrön och deras mamma.
Rekomenderas starkt! Fast fikat var onödigt dyrt och lite trist. Det gör ni bättre själva hemma.
-Hjälp!
Den köttätande besten hade smak för livets söta.

Hästen heter Ponny, berättade mormor för Ella.
Vi myser här ofta på fredagar, då Ella har dagisfritt. Det blir ju så tomt hemma när storebror är i skolan…
Och morfar är en så kul lekkamrat.

Välkomna, älskade, längtade, gula vänner.
Nu vänder liksom hela livet, och ställer sig med ett stort, nöjt flin rakt mot solen.

Sonen funderade vid kvällsmaten:
-Det var länge sedan Klara var här.
Ja, det var ju lite märkligt att han fick denna tanke just nu…
-Hon kommer i morgon, skrattade vi.
Sonen blev alldeles tyst. Han blev glad så att tårarna steg i ögonen och förstod nog inte  om vi skojade eller om det faktiskt var på riktigt. Nu vet han ju och förstår att hon bor långt här ifrån.  Att det inte är en tur med bilen om man blir sugen.
-Gör hon, skrattade han och tittade på mamman, pappan och sedan mamman igen.
-Ja, faktiskt.
-Det var jättelänge sedan funderade han vidare.
-Jag saknar henne också jättemycket, sa pappan.

Ses snart då, Klarabaracykelslang!
Du är längtad.

Bästaste barn/badvakten!

-Var inte orolig, jag har koll, tycks mammakatten säga till mig. Hon är märklig, klok och mycket tålmodig. En riktigt bra huskatt!

Bus på bibblan. Tänk att ett hål kan rymma så mycket…

Det blev faktiskt lite läsning också! Ella valde själv ut en av de rara Ellen-böckerna och kröp upp i en glad fåtölj. Vi har läst en Ellen hos mormor, en loppisfyndade vi i veckan och nu hittade alltså Ella en som inte var upptäckt av oss ännu.

Dagens boktips.

…och så en söndagstur med hojjen.

Hej då, nu drar vi en repa!

Tänk att de ungar jag fick hänga med en tid här i livet är så vackra. Både inuti och utanpå.
Älskar er. Ta hand om varandra.

Ella, what’s cookin?
För en mästerkock är det inga som helst problem att laga mat med ena handen lite lojt i förklädesfickan. Se upp pappa Jimmy!

Två dockor i köket!

Får jag gå i dina fotspår?
Ellas kreativitet lämnar glada spår lite här och var i huset. Snacka om guldkorn i vardagen…

Hej då fredagsmys, välkommen lördagsbus!