Sover sött

Kikar in i pojkens rum. Nattlampan i fönstret avslöjar två ljusa huvuden tätt intill varandra. De andas så tyst. Jag går in och känner lite av det varma ur deras munnar mot mitt ansikte.
Ikväll blev det sent. Vi skippade sagan och sjöng några visor istället. Sonen ville som alltid bli smekt över ryggen. Ella snurrade mest runt. Bäddar likt en hund, pratar, sparkar av sig täcket, vill ha det igen, skrattar. Jag sjunger varmt bakom hennes mjuka öra, ser hennes ögonlock bli tunga.
Så strax sover båda de vackra, vilda, barnen. Mamman ligger kvar en lång stund i mörkret.
Det är tuffa dagar med strider, tårar, skratt, kramar, kärlek, bus och liv.
Ååh, vad kul att jag får dela dessa en tid med just er just nu!
…Varmt kaffe under tystnad är ju faktiskt rätt så trist!

 

Gör en gör alla

Hade precis hällt upp en kopp eftermiddagskaffe vid köksbordet.
-Mamma, bass, säger Ella och kommer ut till mig i köket.
Den smetiga sorten, visade det sig, så vi drog fram badbaljan.
Ut i köket igen. Nu doftar det riktigt illa från kattlådan. Jodå, hankatten har bajsat. Gör sig inte ihop med kaffet. Fram med raka och sopborsten. Kattsand över hela golvet, som vanligt…
In till Ella igen. Hon vill att jag skall hälla vatten ur kannan över den lilla ryggen.
Tillbaka ut till köket. Kaffet fisljummet. Nu luktar det kattskit igen. Denna gång är det kattmamman. Ännu mer sand över golvet…
Tar en lov in i badrummet igen. Häller vatten över små runda axlar och ner på bröstet. Ella myser.
-Meja, mamma!
Ut till köket igen. Vafaan, kattsand igen på hela golvet… Tydligen kissar kissar inte samtidigt som de bajsar…
Häller nytt kaffe i favoritkoppen. In till Ella en snabb som ropar. Nu är hon minsann färdig.
-Juja, juja, uppmanar hon. Det betyder badrock med luva.
Ut till kaffet som inte doftar så där lockande längre. Det gör det ju tyvärr bara en stund under bryggningen.
Tar en sipp ändå och kollar mailen. Ella klättrar bakom mig på pinnstolen. Vill vara med och knappa.
Nu går mammakatten mot lådan. Hon ska tydligen också avsluta med en kiss. Gräver sedan frenetiskt så att sanden fint återigen sprider sig över hallen.
Ella kommenterar högljutt aktiviteten. Nu vill hon sopa.
Jag reser mig upp, häller ut det fisiga kaffet och längtar alldeles kort efter en fikarast på ett jobb, någonstans i Sverige…

 

 

 

 

 

 

 

Tack för en skön helg!

Skönt att sitta här lagom sent på söndagskvällen. Stor och liten sover. Mannen kollar film. Jag har inte ro i kroppen att sitta kvar där i soffhörnet om jag inte ganska så direkt blir uppslukad.

En helg har åter passerat. Äntligen en social sådan! Härliga grannfamiljen gjorde lördagskväll på älskade glasverandan med oss. Söndagsstek på lördagskväll. Hasselbackspotatis, svampsås, gott i glasen. Barnsligt god dessert- chokladpudding! …som inte barnen gillade…
Ella är helförtjust i både Anna och ”Pommas”, och Norton fick äntligen hänga med fina Elin. Dessutom hade han åkt pulka med henne under dagen.
Ja, vi mådde alla denna vackra lördagskväll.
Anna blev dessutom beordrad av Ella att byta blöja.

Söndagen tillbringade vi ute på landet. Bland hästar, katt, hund, kaniner, prinsessor i rosa tyllkjolar, öppen eld, pulkaåkning i hagen ner mot sjön, korvgrillning ute, och kaffet inne. Ett stort hus på landet, generöst på alla de sätt. Enkelt, öppet, nyfiket, kom ut och hälsa på!
Lite sommarplaner smiddes. Kanske Astrid Lindgrens värld?
Ella dukade med finporslinet, struttade runt i lackskor med handväskan lojt och världsvant på armen. Tänk som mycket vackert flickorna hade!
Norton fick lite mer spring än vanligt i benen. Kull blev en ordentlig utmaning på alla kvadraten.
Tack för en slapp och intensiv söndag! Tänk att grillad korv är så gott…
Våra kläder luktar fortfarande lite rök. Ett skönt minne att backa upp måndagen med!
Ses igen snart va’ ?!
Kanske vågar vi en brantare backe då? Kram och lycka till! ; )

 

 

Tårar och skratt

En dag som började med tårar och slutade med skratt.
Det var dags för det första besöket hos skolsystern. Längd, vikt, syn, hörsel och lite prat.
Ella fick följa med älskade storebror till den alltid så spännande skolan. I dag fick HON ta av sig overallen, skorna, mössa och vantar. Lägga det på Nortons plats i tamburen och följa med IN! Hon skuttade, ja galopperade som en liten häst i korridoren bredvid storebror. Vilket äventyr!
Inne hos skolsyster fick hon minsann också rita geometriska figurer och klippa med saxen.
Och vilken kul snurrpall syster hade. Den både gnisslade och var snabb.
Sonen klarade allt med bravur. Med ögon som en hök och knivskarp hörsel.
Fast sitta still var rätt trist. Den röda tygsoffan blev helt plötsligt hal och slinkig, ja som plastad. Kroppen flöt liksom ut och runt i den. Och några frågor som syster Monika ville ha svar på verkade inte nå fram.

-Så avslutar vi med ett litet stick i armen, så hon helt plötsligt. Jag ser att Norton inte fått mässling, påssjuka och röda hund-vaccinet. Det är lika bra att vi tar den nu på en gång.
Den informationen gick blixtsnabbt in hos sonen. Han fick panik och skrek nej, nej, mamma, jag vill inte!
-Den gör inte ont, fortsatte hon.
Men det vi väl alla att ett stick gör. Sonen i allra högsta grad. Han fick stelkrampssprutan när han var dryga 5, det var ju inte så länge sedan. Och den känns ju verkligen!

Sedan följde en halvtimmes kämpande, stretande, gråtande med ord i dur och moll. Så envis. Så rädd. Så ledsen. Det fick bli starkast vinner.
Efteråt var jag med en stund i klassen. Barnen hade fri lek. Flickorna blev överlyckliga när Ella kom på besök. Alla ville bära, krama och pyssla med litet knytt.
Sprutsticket var bortglömt. Kompisarna nära.

Ute på skolgården hittade Ella en fotboll. Några flickor i 3:an sparkade glatt med en så liten.
-Oj, kan hon gå? Hur gammal är hon? Pratar hon? Hon skulle platsa i vårt tjejfotbollslag! Hon är ju jätteduktig!
Oj, vad Ella mådde! I centrum med stora barnen. På skolan.
Rätt som det var sprang hon i väg och satte sig på en bänk med några andra stora barn. Raskt snappade hon upp en ramsa man klappar med händerna. Förstås till allas förtjusning.
Ja, det var inte lätt att få henne därifrån…tur att klockan ringde in!

Efter lunch hämtade vi sonen. När vi vek runt hörnet öppnade skolsyster en dörr och ropade över skolgården frågandes hur läget var.
-Bra, sa Norton och log lite under lugg.
Sedan rusade han mot kompisgungan, för nu skulle Ella och han gunga innan vi gick hemåt.
Hemma efter mellis, ringde jag till grann-Anna. Var det ok. att vi alla kom över en stund och kikade på den nya kattungen? Jodå, det passade.
Jag hann knappt lägga på luren förrän Ella stod i hallen och kämpade med skorna.
Hon förstår och hör allt.
Och visst var det en mycket söt kattflicka! En Bengal. En raskatt som på pricken ser ut som en leopard i täcknigen, och lika vild och busig som två barn jag älskar enormt mycket.
Tack för kaffet, Anna och för bus och skratt en stund!

Grannens fina katt, januari 2014 005

Nena, en vacker Bengalfröken!

Grannens fina katt, januari 2014 014Energi kräver energi.

 

 

 

 

 

 

 

Även sjöjungfrur bajsar

En blöt sjöjungfru med silverdroppar i håret kommer på snabba, trippande steg (just den här hade ingen stjärtfena…)  ut till mamman som intar eftermiddagskaffet med dito läsning i köket.
-Kuck, kuck säger hon och pekar ivrigt mot badrummet.
Mamman följer i de blöta små spåren. Och jodå, två kluttar ligger på botten i den blekgula badbaljan.
Jag har aldrig sett sjöjungfrubajs tidigare, men det var liksom inte något märkvärdigt. Det glittrade inte ens i regnbågens färger…

 

Matlagning och pulka

mer snö, januari 2014 007Matlagning på hög nivå!

mer snö, januari 2014 008mer snö, januari 2014 011Hur reda?!
Ella vet på råd. Minst lika bra i köket som pappan.

mer snö, januari 2014 001Grann-Malla och Ella längst upp i backen. Grabbarna gick inte att fånga på bild. De virvlade runt tillsammans med snöflingorna och ville liksom aldrig landa.
Härligt med snö igen. Som en stor, trygg famn att bara kliva in i. Nu går det att göra något ute om dagarna igen. Tv-spel kan inte vara bra för själen…

Efter pulka, bob, rullanerförbacken, pingvinåkning på magen, några krockar, många skratt,  kanske en tår, och en snabb sur min, gick vi hemåt i nysnölördagseftermiddagen. Stolta, ystra, rusiga, rosiga. Lite som ett kosläpp om våren. Hemma smakade varm choklad och mormorbullar mumma!
Tack fina hyresgästerna för en skön lördag. Repris va!?

 

 

Plötsligt händer det!

-Maaat, skriker Ella från köket och det är riktat till storebror.
Han är aldrig sugen, intresserad eller ens hungrig. Tycker alltid att det var nyss vi åt…
Ikväll hade pappan gjort fiskburgare på räkor, torsk och lax. Med enkla kryddor som sig bör; salt, vit/svartpeppar, gräslök, liten gräddskvätt och en snabb med chilisåsen. Egna friterade pommes, rostat bröd, sagolik räksallad med smak av svensk skärgårdssommar och längtan.
Den unge mannen blängde som vanligt på tallriken. Smög upp på ena hörnet av stolen med den mycket lilla rumpan, liksom beredd.
-Bara snälla smaker, manade mamman. Fiskburgare, fast mycket godare än MC Donalds!
Och så räksallad till. Räkor gillar du ju!
Sonen satte en räka på gaffeln.
-God, sa han, mycket förvånat. Sedan en bit av fisken. Sån här mat gillar jag, sa han och det nästan glittrade i ögonen. Han åt faktiskt nästan helt utan tjat. Visst, det var en liten portion, men viktigast att det faktiskt hade en smak som han kunde godta.

Att vid varje måltid, från frukost, genom mellis, vid lunch, förbi mellis och så med ett avslut vid kvällsmat alltid behöva påminna och tjata om att äta är så otroligt påfrestande.
Det där drivet, suget, lusten och nyfikenheten finns inte. Att äta är bara ett onödigt ont.
Jag är så trött på: hur många tuggor till måste jag äta…
Nu hoppas jag så innerligt att detta kanske kan vara början på något nytt. Heja, heja!

 

Nostalgi

I dag efter kvällsmaten kom Norton och kröp upp i mammans knä. Vi satt samlade hela  lilla familjen vid köksbordet. Ett ljus tänt i grå januarikväll. Mysigt och gott, inte dags att bryta upp än. Ella hade dessutom stillat sig vid en av köksbänkarna med datorn och en Alfons Åberg-film. Oj, vad älskar dessa. De är alla så finurliga och kloka.

– Jag vill sitta hos dig mamma, sa sonen och kröp nära. Det var mycket länge sedan. Han har liksom aldrig varit den typen. Jag tror att Alfons-filmen påminde honom om när han var ett litet knytt. Vi kollade ofta på de filmerna tillsammans.  Vi läste även böckerna. Ingen avbröt oss. Vi hade all tid i världen. Huset var alldeles tyst. Ingen liten envis syster som klampade i boksidorna eller tryckte på tv:ns fjärrkontroll… Vad trist!
Hon är ju så härligt besvärlig!

Efter Alfonsnostalgin blev det ett bad i den lilla badbaljan. Norton tycker fortfarande det är mysigt. Allra helst tillsammans med den lilla envisa. Sedan myste de på sängen i storebrors rum till film, och på pyjamasmagarna balanserade två träskålar med ostkrokar.
Och tänk, samma skålar hade jag och min bästis ostkrokarna i när vi var små glin. Fast då på heltäckningsmattan framför en tjocktv… faktiskt i färg, men utan fjärrkontroll.