Houston, we got a problem

-Houston, vi haj ett pjobjem!
Sonen kommer springande in i köket.  Bakom honom; en liten syster i full galopp med lära-gå-vagnen. Det här är den bästa lek hon vet. Runt runt i våra tre rum och kök. Varv efter varv. Och Norton låtsas att inte hinna undan. Skriker och är ”rädd” för snabb lillasyster.
-På ajjvaj asså. En massian med stot huvud näjmaj sig. Den kommej att ta mig, aaahhh!
Så fortsätter han vidare in i sovrummet.
-Houston, höj ni mig ejjej?

Trendigt med utekök

Efter sova-middag-promenaden med Ella, kom så äntligen solen fram. Vi hann precis in på tomten, när den dök fram mellan de grå och stora molnen som blängt på oss en lång stund.
Då gick det ju inte bara att gå in.
Grannflickan kom över. Ella försökte hänga med i de stora barnens springiga lekar. Men oj, vad fort de sprang. Hon hörde skrattet och leken. Tog sikte och kröp mot dem. Men så försvann de bakom någon husknut.

Mamman fixade raskt ihop ett utekök på vårt däck. Rakt mot söder. Så rätt, så trendigt.
Så det blev faktiskt utefika i solen. Ella dukade i knalligt orange. Äkta 70-tal, vintage!
Här slog vi oss till ro en stund. Det blev både påtår och tretår. Sedan anslöt grannpojken med skolkamrat till de stora barnens spring. Nu hade alla vattenpistoler i sin händer.
Fikastunden var över.

Solvarm hud

Sitter på vår uteplats rakt mot söder. Har fått fram ett par stolar och bordet. (Grythyttan från soptippens loppis för 40:-)
Har äntligen landat i söndagen efter en fixardag på rara dagiset och direkt efter denna, ett litet i efterskottsfirande av svägerskans födelsedag.
Det blev hämtmat som landade på faten denna vackra afton. Frukost lunch och middag i samma tugga. Men mycket fika har det blivit under dagen…
Strax under min näsa rör sig ett litet solvarmt, ljust huvud. Det luktar så gott. Rogivande. Vill stanna tiden och bara fortsätta snusa meditativt på liten Ella.
Hon tuggar också lite på kebaben.
Rakt över gatan ser vi grannens stora, svarta hund. Han springer lös och fri i deras trädgård. Gruffar till lite emellanåt.
Ella betraktar honom.
-Huff, huff, säger hon lite tyst.
-Ja, hunden ja, säger jag. Voff säger hunden.
Sedan kommer båda våra katter och undrar om vi inte ska tappa något gott snart från bordet.
I den skruttiga pilen flaxar några skator ut och in.
Och så kommer grannflickan lite längre bort på gatan och vill cykla med Norton. Hon nästan slänger sig ner på den fortfarande lite kyliga marken och börjar prata med katterna.
Flickan älskar alla djur, men pappan är allergisk, så där funkar det inte med husdjur.
Ella följer allt helt lugnt från mitt knä. När det händer något, så sitter hon still i all fall.
Jag kan lugnt fortsätta min meditation inramad med solvarm, ny hud.

 

Primörer

Vackrast där de står.

Har gått och spanat länge i dikena efter vårprimörer, men utan resultat. Men i fredags hittade Norton och jag så äntligen dessa raringar. Det var nere vid Backasjön. Först dessa två på grusvägen mellan fårhagarna, sedan en hel äng precis vid badet. Tror det är första året jag låter de stå kvar och fortsätta lapa i sig av solen. Kände mig nästan lite tråkig, som inte ens försökte gräva fram en någotsånär vasvänlig stjälk. Det där ivriga infann sig helt enkelt inte. Kanske har jag blivit vuxen?
Får väl ta igen det när vitsipporna kommer!
Hej vår!

Lycka är en spade

Minns att när jag var liten så sas det; att om man gräver ett djupt hål i sandlådan kommer man till Kina.
Dagens ungar verkar smartare än så. Ella var så nöjd med att bara få hålla i en spade. Känna lite på den regnblöta, tunga sanden. Nya upplevelser. Att bara var ute är stort! Få ”känna” på ute. Inte bara se från vagnen.
Norton hade lyckan att upptäcka en stor pöl i sanden. Han började gräva kanaler för båtarna. (Några trötta, blöta höstlöv).
När vi sitter där i det tjuriga, blåsiga vårfrånvarande vädret, sliter några moln sig lösa. Solen pressar sig fram och gör mamman alldeles varm och glad. Tänk vad vädret ändå påverkar oss.
Det blev helt plötsligt nästan rogivande och rart att sitta med solen i ansiktet och bara betrakta två envisa ungar.
Nu saknades det bara en termos kaffe…
Välkommen vår, kom snart tillbaka!

Nu blommar det!

Tänk, i dag har jag fått se persikoträden blomma.
Rosa blommor på knotiga stammar. Ganska så lika körsbärsblom.
Vackert. Tände ett hopp om vår i länge frusen kropp.
Ååh, om jag hade fått stanna kvar en stund där inne i det mycket gamla växthuset. Lutat ryggen mot den soluppvärmda tjocka stenväggen. Nosen mot de många små glasrutorna.
Kanske slumrat till en stund och vaknat av att våren kittlat mig i ansiktet.
Tack för sightseeingen på Ericsberg. Den tinade upp mig lite.
Växthus, ja tack! Det första jag installerar blir en väl insutten fåtölj. Kanske en uttjänad Chesterfield i tåligt skinn.

 

 

Åter vid Djulö

Isen ligger kvar och tjurar, men äntligen lite varmare i luften i dag.
Rikt fågelliv bjöd på liten föreställning.
Djulö -lekparken 1-0; Lite farligare, lite roligare.

På rätt köl. Choklad, smörgås och drömmen om en egen båt kallad Hajen.
-Hajaj simmaj ju i vatten, och båtaj också.

Bra namn på en båt. Ser direkt framför mig hur pappan lackar den oldschool-motivig i silver med ett argt, rött och farligt hajgap i fören.
Måste hem och kolla Blocket.

Pyjamasväder

Sonen har haft pyjamasen på ända tills det var dags att krypa ner i sängen för natten, då åkte den av…
Dock har han faktiskt varit social och lekt flera timmar med grannpojken. Det funkade utmärkt i svart stass med självlysande skelett-tryck.
-Theo ska ju vara vampyr lite senare på ett kalas, så det passar ju bra, skrattade mamman.

Vädret tjurade och visade ett grått tryne. Bet lite runt mösslösa öron.
Men sova-middag-promenaden för Ella är dagens höjdpunkt. En ventil för mamman. Tid för tankar eller egentligen otankar. Att bara gå och vara i nuet. Ta in, betrakta, bearbeta, sortera, sålla. Genom tratten kommer förhoppningsvis något komprimerat och smart ut. Klegget rinner med regnvattnet i strida strömmar längs trottoarerna. Djulörundan är alldeles för snålblåsig nu.

Hemma igen efter en vad-ska-vi-äta-i dag-runda på Netto, blev det jag som slog på spisen. Mannen har feber, närmare 39 grader.
Lyckades få ihop en köttfärssås som var i klass med mannens, dock utan ”bitar” för überpetig 5-årings skull. Tänk vad bra det går att riva lök, morötter och selleri till en smakrik massa.
Det var bara de färska örterna som sonen gnällde över. Typiskt, men det blir ju så mycket godare med lite grönt.

Efter middagen fyllde jag den redan älskade skrindan med sopreturer och fick med mig sonen på turen.
Lite luft och dagsljus varje dag är ett måste i min filosofi.
Pyjamasen fick sällskap av överdragsbyxor och varm jacka.
Och tänk; det fanns spring i båda byxbenen!

 

Kärleksförklaring

-Mamma, Ejja och jag haj gift oss. Jag pussade henne tij och med.
Mamman kommer in i rummet.
-Ååå, har ni! Vad fint. Då får ni vara tillsammans resten av livet, vad bra!
-Så häj gjode jag, säger sonen och ger Ella en puss full av kärlek på munnen, smack!

Minns själv att jag minsann skulle gifta mig med pappa….och blev riktigt arg när det skulle förklaras att det inte riktigt funkade så.