Hemmabus

-Mamma, vänta här på mig,  jag ska bara se vart tunneln leder.
-Det är lugnt, brorsan väntar på andra sidan.

Prinsen lipade åt det lilla trollet utanför fönstret och undrade sedan:
-Vad gör du här och var är din vita springare?
Trollet svarade:
-Jag kom med tåget från Hallsberg, steg av här i Katrineholm för att jag hörde en prins rop på hjälp. Sitter du fast i din borg eller kan du tänka dig att komma ut och leka?
-Kom in min sköna, här finns inga drakar, bara ett stort busigt hjärta. Vill du kanske ha några chokladrussin?

Efter chokladrussin blir det tandborstning.

Ihållande sol och feber

Lika plötsligt som febern kom, lika snabbt försvann den. Vi saknade den inte värst. Men tydligen saknade den Norton. Efter över ett dygn feberfritt, har han nu åter närmare 39 grader. Nu tillsammans med en snorig näsa. Inget rinn, men man hör förkylningen.
Och inget vill han ha att äta… det vill han ju i och för sig nästan aldrig annars heller. Dryck går bra. Vi varierar mellan mjölk, nyponsoppa, hemmagjord smoothie, O´boy, och juice. Inte ens glass frestar. Makalösa, envisa unge.

Ella är dock pigg och kry som en yster sparv. Just nu klättrar hon upp på allt hon kommer över. Den där lilla kroppen med så mycket vilja och jävlaranamma i, häver sig upp på köksstolarna, sedan vidare upp på bordet. I bakgrunden sorlar radion, och är det någon fin bit, klappar hon genast sina små händer. Ansiktet strålar av ren lycka.
I badrummet står en sådan där 99:- pall från IKEA.  (Ja, tänk att vi faktiskt har en möbel därifrån). Stor, tung och stabil med två frestande trappsteg rakt ut i det stora livet! Den bemästrar hon utan några större kraftansträngningar. Målet är handfatet med engreppsblandaren som är så lätt att dra i. Tandborstarna är också kul. De får åka rutschbana i det blanka handfatet. Ella borstar sina tänder, sedan snabbt en sväng i mammans mun.
Precis likadant med hårborsten. Hon är, om möjligt, ännu lyckligare med tjejfixet i badrummet än det centrala läget i köket.
Ja, tänk vad man fixat framför spegeln. Nu känner jag mig hyfsad om jag hinner med att blaska av mig under armarna, innan jag hoppar i jeans och linne.
Klänning, make-up, hårfix och nageltrix får vänta. Känns ändå lite överkurs när jag på min höjd lyckas komma ut på  Djulö-rundan.
Det hade jag skrattat åt och inte trott va möjligt för si sådär 25 år sedan. Tänk så skönt att även gamla hundar kan lära sig att sitta!
Vacker…nåja, tass!

Feber och sol

Pojken har feber. Hög förstås. En bit över 39. Får ner den med Alvedon, men bara lite. Inget snor, ingen hosta, inget halsont, inget kräks. Bara den höga febern. Han ligger som en blek, tunn spaghetti i soffan och kollar på film. Vill inte äta eller dricka. Mamman tjatar, springer med olika drycker i höga glas med sugrör.
-Ta en sipp, du måste dricka. Det säger doktorn.
Nyponsoppa, mjölk, smoothie, kall choklad, saft. Det blir några drag av varje. Inget annat.
Och han kissar, så då är det ju lugnt.
I morgon skall jag ringa vårdcentralen och be om en tid. Sjukvårdsrådgivningen tyckte det. Jag önskar nästan att det kommer lite snor ur näsan i alla fall. Typ en vanlig förkylning… skulle ju känna mig lugnare då.
Ååååh vad man önskar att man kunde be alla baciller att flytta över till en större föräldrakropp.
-Låt den lilla spröda vara ifred, hör ni det era elakingar. Vad vill ni egentligen? Han har inte tid med er!

Jag har haft turen att njuta av den oerhört soliga helgen ändå.
Pappan har varit inne med pojken, så att jag kunnat ta ut Ella på sova-i-vagnen-långpromenad.
Nog var det väl en föraning om våren som var här och retades en stund. Helt plötsligt känns allt så mycket lättare. När solen och ljuset åter laddar våra batterier, så sätts hela maskineriet igång. Kickstartar tusen tankar och idéer.
”Man vill göra”.
Aldrig har jag väl dessutom mött så många människor av olika sorter i Djulö Allé.
Välkommen, och dröj inte så länge tills nästa gång! Vi ses i gränslandet, där mörker möter ljus, kylan tinar, fåglar pratar, luften pirrar av all ny energi och så tippar vågskålen äntligen över- ljuset segrar, värmen stannar och luften blir hög. Snart snart syns åter den svarta asfalten under våra fötter.

Var är Lill-appa?

Ella gungar. Bredvid henne gungar storebror ”tvilling”,  samma takt alltså. Hon pekar mot honom och säger appa. Det är mamma, pappa eller Norton. Vi har samma namn och samma värde. Nej, för resten. Lilla appa är favorit. Absolut!

 

Äntligen sol. Som vi längtat. Ledig fredag i dag. Det blev sjukhuslekparken, som vi kallar den. Nära hem om Ella krånglar. Lagompromenad för 5 års-ben på vintergata. Toalett på sjukhuset, pulkabacke och lekpark, (om humöret svänger).
Plötsligt blev mamman kissnödig. Pojken ville absolut inte följa med, och han var ju faktiskt inte kissnödig.
Efter en snabb men tydlig överenskommelse, bestämde vi att sonen skulle stanna och leka i parken medan mamman ilade iväg till toaletten. På sommaren går det alldeles utmärkt att smita in i en buske…
Det var fler barn, mammor, pappor, mormödrar och farbrödrar i lekparken. Sportlov skvallrar det om. Annars är det ofta bara vi här mitt på dagen.
Oj ,vad snabb jag var. Orolig förstås och kissnödig.
Väl tillbaka i parken såg jag bara en övergiven bob, prydligt parkerad i cykelstället, precis som vi bestämde. Men ingen långhårig prins. Panik!
-Nej, vi har inte sett någon.
-Det har inte varit något mer barn här än dessa.
Men han har ju parkerat sin bob här, försökte jag. Det måste ni väl ha sett!?
-Neej.
Men herregud.

Nu försökte jag tänka som 5-åringen.
Klart han tyckte det tog tid för mig. Han måste ha gått efter. Antagligen till stora entrén. Precis som vi brukar när vi lånar toaletten eller köper något gott i sjukhusets kiosk.
Jag ilade iväg. Ropade Norton åt alla håll. Utan paus.
-Vem letar du efter? Det går en liten uppe i foajen. Hej förresten, Jessica!
En hojkamrat med öppna sinnen. Tack gode gud!
-Ja, ja! Pojken, 5 år. Långt hår, fick jag fram och förhoppningsvis även ett tack. Sedan rusade jag mot entrén. Dörren öppnas och där står han. Gråter. Försöker dölja tårarna bakom mösskanten. Bredvid honom en taxichaffis. De pratar med varandra.
-Norton Idström, säger han till mig.
-Ja, vrålar jag.
Sedan minns jag inget mer. Pojken kastar sig runt min hals. Vill bli buren. Liten igen.
-Vi ringde dig, men fick inget svar, fortsätter taxikillen.
Pojken hade tydligt sagt sitt namn och någon lyssnat. Tack! Mamman hörde inte telefonen när hon panikslagen med tusen tokiga tankar i huvudet skrek efter sonen.

Vi gick tillbaka till parken. Lekte bort det tråkiga. Pratade emellanåt om vad som hänt och hur man måste göra när man tappar bort varandra.
Klart man inte lämnar en 5-åring i lekparken. Hur envis denne än må vara. Men kissnödigheten tålde inte en lång diskussion just då.
Nästa gång vet vi båda bättre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lätt stava rätt

-Ni fåj inte titta föjjän ja sägej tijj, säger sonen.
Han micklar en stund i hallen. Därute står en klumpig kyl och frys.
Mannen och jag njuter det sista av middagen.
-Nu fåj ni titta!
Nog blev vi allt förvånade. Inte en bokstav fel!
Han frågade lite emellanåt. Kunde ändå nästan alla. Ljudade och gissade sig fram.
Jag trodde nog att ordningen skulle bli tok någonstans…
Ja, så kom det en liten tår i mammaögat igen.
Envisa unge, vad bra du är!
De stora syskonen lärde sig också tidigt. Tur att det är annat än utstående öron som ligger i generna…

,

 

 

 

Rätt lätt hänga tvätt

Ella gräver i den stora IKEA-påsen. Får upp de blöta plaggen, ett efter ett och lyser som en sol. Efter varje fångst hojtar hon till och delar med sig till mig.
-Tack, säger jag och hänger upp på linan.
-Aa! svarar Ella. Så nöjd.
-Tack!
-Aa!
Vi hänger tvätt.
En strumpa i taget, kalsonger på rad, långa jeansben och liten klänning.
Ella är snabb. Jag hänger inte riktigt med. Ser jag inte hennes fångst, så hojtar hon till direkt.

Tänk så roligt det är att hänga tvätt ändå!

Alla hjärtans

Världen stannade upp för en stund. Ögonen tårades.
Det hade pysslats på rara dagiset i dag.
När man får ett sådant här hjärta så hugger det liksom till i ens egna. Oj, vad man ångrar alla hårda och dumma ord.
Älskade unge vad jag älskar dig!

-Det äj tij Ejja också, sa sonen.
Så klart.

När vi strax därefter gjorde Ica, så var pojken mycket bestämd över att pappan skulle få en Daim. En dubbel.
Vi slog in den i ett rosligt Alla-hjärtans-papper. Automaten är ju dessutom så kul. Man stoppar i en krona och så matas det ut en lagombit inslagningspapper.
Kvällen bjöd på musslor, pasta, vitlöksbröd i ugn och vin.
Skål familjen.
Älskar, älskar, älskar er, så mycket att jag blir rädd.

 

 

Lek och siffror

Det är 2 månader sedan vi vägde och mätte knytt. Då vägde hon 6.700 g och var 66 cm lång.
I dag visade vågen på 7.188 g. och till det en längd på 68 cm. Huvudomfång 43 cm.
Bra tjejen!
Stor men liten och mycket envis!
Hon är väldigt duktig att med sitt kroppsspråk. Visar så tydligt vad hon vill och även när hon förstår oss. Den lilla handen vevar. Hon tar sig i huvudet när något är aj, aj eller när man höjer rösten. När hon är törstig eller hungrig sätter hon handen mot sin mun.
Att leka och upprepa i all oändlighet är roligast just nu.
Hon sätter sin leksakstelefon mot örat och pratar i den. A,a. A, a. Låter hon då. Ganska högt. Sedan ska jag prata i den. Då ger hon luren rakt i skallen till mig och uppmanar tydligt: a, a.
Sedan hennes tur igen och så min. I all oändlighet. Det är ju tur att man är hemmamamma. Det får ta tid. Leken utvecklar, stimulerar, sätter fart på fantasin. Mot nya erfarenheter och nyfikenheter.
Då kan det bli tandborstning. Ellas mun, sedan mammans. Mammans är ju roligast förstås. Med många tänder att slå borsten mot.
I dag pekade hon ivrigt på storebrorsans hörselskydd som hängde klarblå och blanka i hallen. Jag satt de på hennes huvud och öron. Hon blev alldeles stilla. Det blir ju ett sådant kampakt ljud därinne. Hela världen försvinner. Hon log. Sedan drog hon av sig kåporna och ville att jag skulle prova: a, a! Och pekade ivrigt på mitt huvud.
När jag tröttnade och hängde upp hörselkåporna på kroken igen blev hon riktigt arg.
-Det är Nortons, försökte jag.
Då tittade hon mot ytterdörren lite frågande.

Pappan fick också ett telefonsamtal.

Prinsessan på ärten

Spjälsängen står återigen i källaren. Den får vänta på barnbarnen.
Vår lilla känsliga prinsessa trivs ju så fantastiskt bra hud mot hud… Pappan stånkar och stönar ibland. Klart att det blir trångt i vår 1.40 cm. säng… särsklit med två katter och sedan framåt småtimmarna, en 5-åring som varit uppe och kissat.

Mamman baxade upp sonens växa-säng från källaren häromdagen. Ställde den nära mammasidan. Bäddade med fårskinnsfäll. Endast det bästa är gott nog åt litet knytt.
Mannen fick tips från rar arbetskamrat om att värma upp sängen innan jobbig separation från trygg föräldrafamn. Hon hade själv haft ett barn som likt Ella hade svårt att komma till ro själv.
Och jodå, det funkade. En ganska så lång stund sov liten alldeles själv. Klart hon vaknade senare. Ville ha tutte. Eller kanske bara kolla läget.
På morgonen tyckte storebror att det var mysigt med den nygamla sängen.
-Häj ska ja ligga me Ejja, strålade han.
Kanske mamman och pappan får ta över 5-åringens rum…?!

Nu fortsätter vi med värmedyna och fårskinnsfäll. Känns vettigt.
Det tycker förstås också gammelkatten.
Hon har i alla fall vett nog att ligga vid fotändan.
Återkommer med fler sänglägesrapporter framöver! Sweet dreams!