Hungern, den bästa kryddan

Oj, vad vi får tjata på pojken om allt som har med att äta att göra.
-Lite till. En tugga. Ta köttet då, hoppa över potatisen…
Han petar i allt. Frågar aldrig efter fika. Tjatar inte efter godis. Skulle inte ens komma på tanken att själv gå ut i köket.
Så det var en mycket förvånad mamma och pappa som såg sonen äta på egen hand hos farmor i dag. Lax, potatis och till och med sås! Han slevade på under tystnad.
-Ja kan ta jite meja sås, mamma! Mycke sås, den va så god.
Så plötsligt var tallriken helt tom.
Jag ställde en fråga som jag aldrig drömt om att jag skulle få göra: Vill du ha lite mer mat?
-Ja, de vijj ja, svarade sonen raskt.
Så det blev en portion till. Pappan och jag tittade på varandra mycket förvånat. Jo då, även denna portion tog slut.
Att vara med farmor en eftermiddag i Vingåkers badhus ger tydligen aptit.

När vi lite senare tackade för oss, säger sonen: Mamma, ja ä hungjig.
Så då blev det en macka och ett glas mjölk i farmors kök.
Jag är mållös.

 

 

 

 

11-fika

-Kom, nu  e de fika, mamma!
Sonen kommer och hämtar mig och Ella i köket. (Det är mycket här vi hänger…)
Han har dukat i salongen. Det är bara hårdingar runt bordet. Vi hakar på och hoppas kunna hänga med i motorsnacket.

Glad glugg

Två tänder i överkäken snart ute i full blom. Dessutom med charmig glugg mellan. Det är många fina tjejer som har en sån. Typ Kate Moss, Vanessa Paradis, Dregens fina fru Pernilla…och så Ella snart också.
Mamman hade också en, men tandläkaren rättade så ordningssamt till den.
Det är det udda som är det fina, glöm aldrig det!
Tänk vad trist om alla såg ut som Barbie och Ken…i H&M-kläder.

Uppför en backe och ner för en slänt…

-Mamma, ja jij! Ja kan faktiskt.
Ella vet vad som komma skall. Litar fullt på storebror. Liten backe till liten tjej. Vi börjar så.

Glada barn.
Termometern skrämde oss inte i dag, så då fick det minsta ansiktet  titta ut och vara med en stund. Klart mycket roligare än vagn.
(Vi gick faktiskt till en lite större backe sedan, men säg inget till pappan…)

 

Språkspår i snön

Sonen sitter på boben. Vi är på väg till pulkabacken. Går man stadens bakgator är föret fint. Ingen sand som hugger i.
Pappan har nyss skruvat dit en ny frontskida. Det är den tredje i ordningen. Oj, vad vi har åkt mycket! Tur att det finns reservdelar. Köpte samtidigt även en värmedyna till sitsen. Liten pojkrumpa behöver varm stoppning. I alla fall tror mamman det…

-Titta mamma, en sisk! FFFFisk, menaj ja ju, rättar han sig själv direkt. Han håller en snöklump i ena vanthanden.
-Höde du mamma vad ja sa föst?
-Om man vändej den blij den e jal. VVVal, föstås! Han skrattar till. Så medveten om när de gamla invanda orden helt plötsligt låter fel.
Ja, det blir lite som att lära sig ett nytt språk.
Vi vardagstränar hela tiden. Det är ju så lätt. Och tänk, nu är det bara två bokstäver kvar att lära. L och R.

Pulkabacken blev glad när vi kom. Helt ensam och övergiven, som nästan alltid…
Bobben var snabb, kanske till och med snabbare nu med en ny, blank frontskida.
Hem lyxade vi med att åka stadsbuss. Vi åkte två varv för att bli riktigt varma.
Ella sov. Vaknade inte ens när fredagsystra skolungdomar intog bussen med stora gester.
Undrar vad deras mammor gör med all ledig tid…Måste vara fruktansvärt långtråkigt!

 

600 meter/ 20 minuter fritt

I dag var vi till simskolan igen. Lektion två.
Ella trivs och njuter under tiden hos mormor och morfar. Här får hon 100%-ig uppmärksamhet hela tiden och behöver aldrig vänta på den. Som en riktig prinsessa! Klart hon trivs!
Och så ska det ju vara när man är barnbarn.
Inga ”vänta, mamma kommer snart, ska bara, en sekund, kanske en annan dag, inte nu”…

Det är också så härligt att återigen få tid med sonen. På tu man hand- tiden. Som det var innan lillasyster så kavat tog sig ut.
Ge all uppmärksamhet. Hinna, lyssna, iaktta, dela och mest skratta.

Som i dag, när jag skulle kliva i bikinin. Då upptäckte jag att jag hade två olika underdelar med mig men ingen topp. Försökte få till något av det ena paret till tuttarna, men det är faktiskt rätt svårt,  eller ja omöjligt.
Dessutom är tuttarna mjölkfyllda, och lite större än vanligt.
Såg framför mig hur jag tvingas hyra en noppig badhusbaddräkt med sladdriga sömmar i någon mysko kvalité. Marinblå eller ve och fasa kornbblå?!

Kvinnan i receptionen skakar på huvudet och säger att det bara finns badkläder till försäljning.
-Något kvarglömt då, försöker jag.
-Nej, vi lånar inte ut sådant, tänk om ägaren kommer.
Jo, det är klart och förståeligt.
Och nu börjar snart lektionen.
-Hur stor är chansen, säger jag.
Antagligen ser vi rätt sorgliga ut. En stressad, blöt mamma iförd handduk ute i foajén med en långhårig pojk i solkig badkappa i hasorna.

Hon greppar en rejäl nyckelknippa och öppnar dörren till Pandoras box. Här finns en hel del kvarglömt, gisses!
Hon räcker mig en polkadot-bikini-bh.
-Strl. 36, läser hon på lappen.
-Ja, just, vrålar jag. Den blir bra!
Och tänk, den satt som en smäck. Har faktiskt aldrig haft en bättre. Sämre dock till mina randiga byxor, fast ganska uppiggande.

Vi simmade sedan 600 meter, det omaka och jag. Blev ett med vattnet. Längd efter längd. Egentid, med livet inom räckhåll.
Snart öppnas dörren på vid gavel och ut springer en tanig, långhårig sagoprins ut, lycklig med hela livet framför sig, ja efter badbuset som nu tar vid.
-Kom mamma, hitåt!
600 meter fritid, det räcker gott nog!

 

Kärleksförklaring

-Jo de e så häj, mamma. Ja gijjaj inte baja stenaj, ja, jijjaj bjommoj också, som du!
Då ska man veta hur stor och fin hans stensamling är. Plockade med omsorg. Endast de mest unika är goda nog.
Så nu är jag så stolt och förstås mycket rörd!
Hittills har det bara varit Ella som varit ”lilla blomman”.
Nu finns det två i huset.