Medelålders skridskoprinsessa

Vad gör man när snön är brun och blöt och det regnar…
Just som jag funderar över detta ringer telefonen.
-Vill ni med och åka skridskor?
Sonen har inte velat tidigare.
Han vill inte göra saker som han inte behärskar. Typ cykla utan stödhjul, käka sådant han inte känner till, vara på djupt vatten.. Fast det är ju lätt att förstå honom.
-Ja kan åka på stövjajna, säger han direkt.

Jag försöker att övertala. Packar ner de fina skridskorna, som barnet innan inte heller slitit på. (40:- på loppis) Går upp på stökig vind och hittar mina egna i en gammal ICA-påse.
Ja, tänk. Sist jag åkte på dessa var under en gympalektion på gymnasiet för en sådär 25 år sedan…

Vi kliver in på rinken nere vid Backavallen. Där är många barn, mammor och pappor. Med och utan klubbor, puckar och boll. Några pappor åker för fort och skjuter slagskott så att det dånar i sargen. Puckat!
Snör på sonen grillerna. Vi pratar lite taktik. Liten skridskoprinsessa är duktig och redan ute på isen. Har åkt förut. Ropar på sonen. Han åker lite. Fötterna drar år olika håll. Ostyrigt. Kan inte kontrollera dem. Tårarna kommer. han torkar snabbt bort dessa med baksidan på vanten. Skäms.
-Mamma, ja vij åka på stövjajna, sa ja ju.
Tänk att man alltid känner på sig hur det ska bli.
Han får som han vill.
Mamman tänker i alla fall åka.
Snörena är helt murkna. Går av flera gånger. Många knutar blir det. Sedan ivrigt ut på isen.
Lite vingligt i början. Man vet ju ungefär hur ont det gör att ramla.
Men efter en stund hittar kroppen tillbaka. Lite som att cykla ungefär. Vad kul det är.
Sonen är glad igen. Skjuter med klubba och boll till både liten och stor isprinsessa.
Pappan och Ella sitter på åskådarbänken. Dricker varm choklad och äter lussemuffins.
Pappan drar sedan ett par repor på isen han också. Klart han kan. Har ju åkt både bräda och rullskridkor, samt varit våghals rent allmänt.
Vilken kul eftermiddag det blev! Sonen var helt nöjd ändå.
Mamman nostalgilyrisk.

Vi rundade av med kaffe och smörgåstårta i lilla isprinsessans hus. Barnen leker jättebra ihop. De är lika ljuslånghåriga och har så fina små ansikten. Kunde ha varit tvillingar utan att någon höjt på ett ögonbryn.

Ella gillar miljöombyten. Nytt, spännande. Massor att upptäcka. Tänk vilken fantastiskt trapp det fanns mitt i huset. Och så lätt det var att klättra i den.
Små barfotafötter på mjuka heltäckningsmattebeklädda steg.
Knytt var supersnabb uppför. Och att ”backa nu” visste hon ju sedan tidigare vad det var. Märkliga, märkvärdiga unge. Så kvick i handling och tanke!
Hon överraskar oss hela tiden.

Ses på rinken snart igen! Ska köpa ett par nya skridskor till sonen. Moderna som kniper åt ordentligt runt både fot och vrist. Samt en klubba och boll som han får välja själv.
Tar tacksamt emot skridskotips till mycket envis, bestämd och känslig liten man.

 

Hej då julen!

Det sista julbordet avnjöts hos svärmor i Vingåker.
Toppklass! Klart som korvspad var mannens matlagningsgener kommer från! Men här slår hon honom fortfarande på fingrarna.
Syster med familj var också med. Hon hade bidragit med egen varmrökt lax och  matjesilltårta som båda balanserade på toppen av prispallen.
Jag bidrog med två kvistar liljor och två kvistande barn…
Den minsta varianten faktiskt envisare och otåligare än den större.
Tur att hon är så liten och söt, annars skulle hon inte komma undan med det humöret.
Faster sövde henne vid ett par tillfällen under kvällen. Det tar på krafterna att visa de något äldre att man faktiskt klarar av att vara med i den ofta vilda leken.
Hon har samma handlag som sin mamma med barn. En stor trygg och lugn famn, full med värme och visdom.
Ella somnade med hennes i-phone i famnen. För musik är nog det allra bästaste som finns.
Och är det en riktigt bra låt, sjunger knytt gärna med.
Passa dej, liten storasyster!

 

 

Men när kommer tomten, mamma?

…undrar 5-åringen, så här på annandagen.
-Du menar den riktiga tomten, säger jag.
-Ja.
-Men han hade ju inte riktigt tid att hinna med alla, det sa’ vi ju på julafton. Men du har ju fått massor av paket från honom, säger jag hurtigt medan min hjärna eldar på.
Tårarna stiger i de blåblåa ögonen. Han trycker sin panna mot mitt bröst. Det gör han alltid när tårarna hälsar på så där utan förvarning.

Tror verkligen pojken att tomten finns på riktigt?
Att det faktiskt är han och alla nissarna som gör leksakerna?
Kanske pojken tror att han inte varit så där snäll som det krävs för att få besök av den rödklädde?

Jag blir lite arg på mig själv att jag överhuvudtaget pratat om tomten. Fast det spelar ju ingen roll, för det tjatas faktiskt överallt om honom. Ibland redan innan träden släppt alla sina färgsprakande löv.
-När jag var liten så lämnade tomten alltid sin säck utanför dörren med alla klapparna i, fortsätter jag lite tröstande. Jag var nog lite rädd för honom.

Till nästa år får vi verkligen skärpa till oss med förberedelserna inför hans besök.
Det duger då rakt inte med en röd/vit Palestinasjal, 5-åringens tomteluva och en mask föreställande en döskalle…dessutom en kofta likadan som pappas…

 

 

 

X-tra allt!

Njuter stilla av ett glas öl och en skinkmacka. Det är alldeles tyst. Både i och utanför huset. Som om världen höll andan en stund.
Julafton har passerat.
Vi har ätit, skålat, skrattat, sjungit, spelat, pratat, öppnat paket. Något faktiskt med vers.
Tomten blev avslöjad av sonen.
-Det äj ju du, pappa! Tomten haj ingen mask.
Stora syskon och små. Gammal fru och ny. Och tomten är faktiskt far till alla barnen.

 

 

Liten storasyster på visit

Jag går upp på övervåningen. Där är kallt och kalt. Tomma möbler längtar rörelse.
Bäddar nytt i den övergivna sängen. Rosa.
Ett par ryamattor mjukar upp. Glada i färgen. Längtar åter varma fötter.
Några vita, romantiskt doftande liljor i en Art Deco vas gör hela fönstret.
Välkommen hem, i alla fall för en stund, liten storasyster. Vi saknar och längtar. Det pirrar.

-Nu drar Norton och jag till tåget. Ses snart, ropar en rusig pappa.
Pojken är ivrig.
-Behövej ja mössa, mamma?

Så står hon där i hallen. Självklar, glad och strålar.
Pojken vill visa allt. Ella är lite avvaktande, men kan inte motstå en öppen varm famn. En som pappans, med ett jättestort bultande hjärta.

Syster och liten bror hamnar i TV-soffan.
Nära.
Det blir ”Modig”, vin, mjölk och snacks. Klockan är alldeles för sen och i morgon är det julafton.

Minns ni hur det pirrade i magen kvällen innan. Hur svårt det var att somna?
Och sedan väntan. En mycket lång dags färd mot klapp.
Först äta. Det pratades, skålades, mumsades, hur lång tid kan det ta att äta lite köttbullar och prinskorv…?
Sedan Kalle Anka. Och därefter julklapparnaaaa!

Tror jag tar med mig barnen ut en stund i morgon. Lite pulka bakom huset. Åsen alldeles nära.
Då går en stund.
Kanske solen gör oss sällskap. Ja hoppas! Då blir själen glad och blodet bubbligt,  ja alldeles rusigt.
God Jul alla fantastiska, underbara, unika människor!
Kärlek och kram!

 

 

Tack för en mycket trevlig eftermiddag!

Många barn och dubbelt så många vuxna trivdes tillsammans på klubb i eftermiddags. Vi smygåt av julbordets läckerheter.
Dukade upp på röda dukar och njöt kanske mest av att äntligen få ses, nästan allihopa. En medlem på Sri Lanka, annars hela skaran här…
Det roligaste var nog ändå att se hur alla barn röjde runt efter julgröten. De träffas ju så  sällan, men funkar jättebra tillsammans ändå.
En flicka skulle fylla 1 år i februari. Den månaden som Ella egentligen skulle ha fötts i. Hon vägde dock nästan 12 kg… mot Ellas 6.5… och var en bra bit längre.
Norton busade med en pojk som var 6 år, alltså 1 år äldre. Han var också stor, dessutom storebror till Ellas kompis. Med en vikt på 32 kg, lyfte han Norton och snurrade runt med honom rätt som det var. Ja, tänk så olika det kan vara.
Nu sover Ella efter alla intryck och Norton kollar på film i sitt rum. Mamman får lite egentid… skall försöka få upp några tänbara julgardiner i köksfönsret… julpynt är inte min melodi, men Norton tycker det är kul!

På spåret

Pappan ropar:
-Har du sett Ella?
Jag  ilar in till honom i vardagsrummet, de var ju här tillsammans alldeles nyss… vad menar han?
Det är tomt på golvet. I ögonvrån ser jag hur det rör sig i Brio-tågbanans korg. Där sitter litet knytt på spåret med full kontroll på byten, förseningar, spår och vagnsnummer.
Se upp SJ !

 

 

Livet pågår

Ligger sked med liten bebis i natten.
Tesked och matsked.
Tänkt att något litet kan vara så stort.

Där ute vilar världen en stund.
Drar efter andan.
Snart återvänder rörelsen.
Ljuden.
Bakgrundssorlet till var dag en
Rutinerna som stressar och ramar in i sober svart träram.

Livet skall åter färdas till jobb, dagis, skola och bajspromenad med hunden.
Liten och jag ammar en stund. Kanske är det lilla huvudet tungt. Återgår till kudden?
Storebror har övertagit pappans värmda sänghalva.
Bakgrundssorlet hörs, men stör oss inte.
Vi skedar vidare.
Snöflingorna lägger sig tillrätta i vår lilla glasbubbla.
Här pågår livet.

 

 

 

 

Lucia

Har varit på rart luciafirande på dagis. Det var riktigt kallt denna dag,så barnen fick sjunga sina sånger inomhus med vidöppna fönster ut mot vuxenvärlden.
Där stod vi med saftglögg i ena handen och mobilen i den andra. Alla ville filma och fota sina raringar.
Tänk att min lille skit var både äldst och störst nu. Fick stå i bakre raden i sin tomtedräkt. Han var nästan huvudet högre än de andra.
Flera lucior fanns förstås i kören.
Jag minns ett luciafirande på 70-talet när jag var i hans ålder. Det var gymnastikföreningen som jag var med i som höll i det. Min allra bästa vän hade blivit utnämnd till lucia. Endast hon skulle få ha rött band i midjan, vi andra var ju tärnor med glitterband.
Det där förstod jag aldrig. Så på något vis lyckades jag också få ett rött band runt min spensliga kropp. På fotografierna från denna tillställning går jag precis bakom min kompis Marie, (lucian) ja nästan i hennes kliv. Sedan en bit ifrån kommer resten av luciatåget. Alla andra tärnor lydiga i glitter…
Jag var precis lika envis som Ella. Jag förstår mycket väl varifrån denna starka gen kommer från…
Det värsta är att mannen också var en envis jävel.
Var ska det sluta?!

Ella Bella Bus sov i sin vagn under sångstunden. Men när det blev dags för fika vaknade hon till.
Barnen hade bakat både lussekatter och pepparkakor. Ella hade inte tid att äta. Det fanns ju så många spännande barn att inspektera. Men rara dagiset får vänta. Hon är en mycket liten 1-åring och mamman gillar att vara hemmamamma.