Gatstuberg i 180

Kanske inte riktigt så fort, men nog gick det undan för 5-årig pojk på liten BMX.
Mammans idé, ångrade mig när jag stod där uppe och såg all fart. Det isade till i hela min kropp, men det gick ju bra. Pojken tjöt av spänning och adrenalin när han kommit halvvägs i backen.

Pappan är på en hojklubb som firar 25-år. Spelar där ikväll med sitt gubb-band.
Regnet har vräkt ner nästan hela dagen, men det blev faktiskt en lucka precis när han skulle dra iväg.
Då passade vi på att gå ut. Sonen tyckte att skogen var ett bra mål för litet knytt i vagn och han själv. Ja, och så mamman förstås.
Vi gick i den på åsen utmed Nyköpingsvägen. Här hittade vi massor med blåbär och hade turligt nog en tom påse med i vagnen.
-Ska vi baka blåbärsmuffins när vi kommer hem sedan, frågade jag sonen.
-Nä, ja gillaj inte det. Vi kan äta me mjöjk.
-Kanske lite socker också?
-Ja, mjöjk, tjockej och bjåbäj. 3!

Att räkna är kul. Och så lätt! Bokstäverna är lite knepigare, men vi provar även dessa.
Efter Gatstuberg i nästan 180, tog vi Djulö Allé hem. Hittills inget regn. Ella sov så gott i vagnen, trots allt som måste frågas, diskuteras och dissekeras vid sidan om henne hela tiden.

Hemma med blåbärsmunnar och strösockrigt köksbord kommer farfar på besök. Han drar till sitt hus i Spanien om några dagar och ville bara säga hej då.
Ja, det låter fantastiskt skönt. Fast nog är väl hösten skön och makalöst vacker här hemma just nu. Träden brinner i gult, orange och rött. Marken är full av plockvänliga kastanjer. Vi rotar fram grövre skor, glada, spralliga gummistövlar och längtar ut när det inte regnar. Allra mest längtigt är det när solen är närvarande.
Snön kommer sedan som en pungspark. Då känns det oändligt långt till bad med glada barn i sjön…
Men bob är kul. Och stjärtlapp. Och korvgrillning vid ett vindskydd med goda kamrater och kalla, blöta vantar.
Vilken tur att vi har alla våra årstider.
Men vad fort de passerar. Är det för att man själv är på andra sidan 40?

Hos mormor och morfar

I dag har Ella varit några timmar på eftermiddagen hos mormor och morfar.
När hon föddes så deklarerades det att ”vi är för gamla för att ta hand om Ella”.
Men det gick ju alldeles utmärkt. Ella var kaxig i morfars fåtölj när jag klev in i mitt barndomshem på norra sidan av sta’n.
-Hon gillar den här, skrattade morfar. Hon vill stå här hela tiden.

När hon får höra min röst i hallen, vänder hon sig mot mig och ser mallig ut.
Stolt över bus och färdighet.
Sonen har också fått hängt här. Kanske inte just i fåtöljen denna dag…
Nu trivs alltså båda och njuter av mormor och morfar.
När vi ska gå hem, så följer mormor med ner i trappen.
-Nu är jag trött, suckar hon. Du får se själv den dagen du är 73, skrattar hon.
Ibland förstår jag kanske inte just det där med siffrorna. Det är nog så med föräldrar och barn. Föräldrar är ju just föräldrar. Klart dem alltid ska finnas där, vara som vanligt. Fast ibland ser jag alla åren. De kommer smygande och sätter spår lite här och var.
Fast 73 är väl inget. Såg på Tv:n nyss om en pigg dam som fyllde 110! Dit är det faktiskt 37 år kvar!
Stort tack för att jag fick 2 fria händer och en något så när fokuserad hjärna på barnklädesloppan.
De barnen som var med och trängdes och köade med sina mammor hade faktiskt inte så kul. Förlåt, en pappa såg jag…

Kvällen avrundades i vårt kök med stora syskon på besök och en som vanligt skitgod trerätters: Toast skagen, pasta med ratatoille och örtstekt kyckling och gitarr med sång till dessert.
Tack och kram!

 

Grattis lite i förskott

Farmor ringde. Hon var på väg till stan.
-Är ni hemma runt fyra? Tänkte komma förbi med Ellas 1-års present lite i förskott.
Ja, det är ju inte förrän den 8:e november, men farmor har genom en arbetskamrat köpt en kalasbra lära-gå-stol.
När Ella är 1 år kanske hon inte behöver den…
Vilken succé!
Ella passar alldeles utmärkt i den. Rullar med stil! Och så lätt den åker över de nyvaxade, vita trägolven.
Ett tangentbord finns också att pillra med. Många härliga melodier att irritera sig över. Men inte i dag!

Sonen kommer hem från lekkamraten. Han blir förstås impad över lillsyrrans vrålåk. Skjutsar henne runt i lägenheten och Ella är den lyckligaste på jorden.
Se upp, här kommer två små med hjärtan som bubblar.
Snart kör de om och förbi Porschen.

 

Babysim igen

Har varit på babysim igen. Denna gång i Katrineholm. Med stora syskonens mamma som simfröken. Det gick förstås bra!
-Det äj ju hon som e så knasig, skrattade sonen när han fick berättat för sig att det var Ellas simfröken.
Många bebisar, några äldre syskon, mammor och pappor trivdes i det 32-gradiga vattnet. Det är vi väl värda efter denna minimalistiska sommar!
Sonen imponerade också stort. Han simmar på sitt sätt.
-Hundsim, strålar han och vevar med armarna.
Och visst, det funkar. Dessutom alldeles utmärkt. Flera meter tar han sig fram utan att sätta i en fot. Både ovan och över vattnet. Totalt orädd.
Men visst, vi har ju varit massor vid sjön under hans 5 år. Dessutom har han också babysimmat. Två terminer. När vi började var han mindre än Ella och hade kvar den där ”dykreflexen”. Så han fick aldrig några kallsupar.
Bebisarna förlorar den vid 6-månaders ålder, så Ella tar in vatten emellanåt. Men det går bra.
-Vi jobbar inte så mycket med dykreflexen, säger fröken. Det går alldeles utmärkt att lite snabbt blåsa bebisarna i ansiktet, så stänger de för, fortsätter hon. Men det gör vi inte än på ett tag. Vi börjar ovan ytan.

Ella är jätteduktig. Hon simmar omkring, paddlar med sina små armar och skrattar förstås mycket åt sin bror. Lycklig när han är med. Den stora idolen. Vinner hästlängder över oss alla andra. Alltid!
Och han är underbar, och kärleksfull mot sin lilla syster. 5 år och mycket klok.

Efter lektionen duschar Ella och jag tillsammans. Trots att vattnet är lite kallare, bebisarna skriker, det slamrar och larmar bland kaklet, så är hon alldeles cool.
Ser sig nyfiket omkring på allt nytt runtomkring.
Vi är snabbare än grabbarna. Får vänta i nästan 10 minuter i foajén! Det är inte ofta…

Tack bästaste simfröken för en kul, cool stund.
Ses nästa måndag, simma lugnt!

På två hjul och två ben.

Årets sista svärm surrar i skogen strax utanför sta’n. Nej, det är inga insekter, bara väldigt taggade crossåkare.
Öppet hus och prova på. Klart vi blev nyfikna och sugna. Pappan har åkt, men det var ett tag sedan. Han köpte faktiskt en cross för några år sedan, ”men det är alldeles för kul att tar för mycket tid” som han uttryckte sig.
I dag var det fokus på sonen.
Trevligt folk, glada miner, lera på marken och adrenalin kippandes i den höga septemberluften.
Efter ett gäng skydd, bra kläder och en korv med bröd, var sonen redo att ge sig ut på banan. När det strax var hans tur, viskade han emot mig:
-Ja tjoj inte att ja vij…
Men vi fick honom på andra tankar.
En stund senare skrattade han högt och susade fram på den leriga banan.
Gasade alldeles lagom, svängde, parerade, körde med huvudet, klart det var kul!
Pappan var lika lycklig han.
I vår blir det en ny chans till prova på, strax innan säsongen kickar igång. Då kommer det även att finnas en stor hoj till sugna pappor, ja, kanske en och annan mamma med…
Vi såg faktiskt flera långa hår som ringlade ner på ryggen från hjälmar i dag.
Tuffa tjejer från 5 år och lite till. Heja!
Ella var nöjd och drog förstås blickarna till sig där hon satt på pappans axlar.
Fast minst var hon inte i dag.
Träffade en 5 dagars pojk och en sovandes prinsessa på 6 dagar.
När man ser så små alldeles nya knytt, förstår man hur otroligt liten Ella faktiskt var. Eller egentligen så förstår jag nog inte det…

I dag har Ella stått på sina två små starka, envisa ben, mest hela dagen. Hon tog sig nästan upp i storebrors säng i morse. Den är för övrigt jättekul att gå utmed, fram och tillbaka. Precis lagom Ella-höjd.
Hon reser sig gärna upp mot alla ”bra i höjd”- saker.
Nu får vi ge oss ut på loppisrunda och leta efter en generös legolåda med lock!

 

Hos fotografen

1987 föddes en liten flicka. Sedan nästan exakt två år senare en pojk. 1991 en flicka till. Mannen och barnens mamma var med blöjbarnen till fotografen. Vid samma tidpunkt i livet, mitt emellan krypa och gå. En bildserie sitter på väggen i vårt hus. Vi har givetvis lagt till vår son. Samma position. Fotografen hade kvar bakgrundsfonden i sina gömmor. Minns att han skrattade och tyckte idén var självklar och kul.
I dag var det Ellas tur.
Pojken fick kamma till sig och ta på en skjorta. Ella en klänning. Båda barnen blå/vit-randiga. Pappan skäggig och mamman osminkad. Den nakna sanningen!
Det gick bra. Per-Arne är ett proffs. Undrar just hur många barn han fotat genom åren?
När vi kom hem tog vi fram sonens album, då han är i fokus hos fotografen. Då ser man verkligen hur lika barnen är varandra.
-Vad jiten pappa e! utbrister sonen.
Ja, yngre och lite slätare. Även mamman…

 

 

Närhet

Ella gnyr. Hon har feber. Den lilla kroppen är varm, ja nästan het. Det är mitt i natten och hon vaknar för femtioelfte gången. Tuttar en stund. Ledsen. Kommer inte till ro. Sträcker ut en arm i mörkret. Letar. Jag tar hennes hand. Hon sträcker ut den andra, hittar pappans kind. Tar tag. Stilla så en stund.

Tänk så viktigt det är med närhet. Trygghet!
Klart vi skall vara nära. Helst alltid. Pojken vill fortfarande att vi somnar in tillsammans. Han har jättesvårt att komma till ro själv.
Jag stryker hans panna. Hör hur han andas tyngre och lugnare. Somnar trygg.

Ella får till slut en Alvedon. Hon somnar nästan direkt. Det kan vara tänderna. Eller kanske bara en alldeles vanlig höstförkylning.
Det blir raggsockor och mössa i vagnen. Storebror skall till rara dagiset. I dag är det utflykt ner till sjön med korvgrillning. Dessutom går Lyckebojoggen av stapeln där, just i dag. Förra året vann han, trots att fröken sa att ingen vann, alla kom lika!

Alla får påsar

Går ner en sväng med lilla familjen på stan. Det är lördag. Brandstationen har öppet hus. Värt en glutt.
Mannen har varit deltidsbrandman och tycker det är kul med lite tugg där.
Kön till en provtur med stegbilen är lååång. Jag säger åt sonen att vi måste ställa oss där på en gång, annars blir det aldrig vår tur. Han säger att han inte vill.
Jag blir fundersam förstås.
Frågar igen en stund senare. Men nej, han vill inte.
-Ja bij jädd då, säger han till slut.
Åååh, min vilda orädda ängel. Är du stor och klok nu?!
Skönt.
Vi provsitter några olika brandbilar. Pappan mässar om teknik och att mamman inte säger helt rätt…
Missar godisregnet.

Avslutar med en fika på Sultans.
Man blir arg när tre fika nästan kostar lika mycket som tre dagens.
Efter fikat styr vi stegen hemåt.
Det blir två stopp på vägen.
Pappan vill ha en lördagspåse, en lila.
Sonen får en vit med nya tuschpennor i från leksaksaffären.
Mamman har redan för många påsar hemma.
Vi möter en annan mamma med dotter utanför leksaksaffären.
Även hon med en vit påse i näven.
-Blev det dyrt, ler hon och pekar på påsen.
Hon har Lego i sin. Dyrt förstås, men vi enas direkt om att Lego är nyttigt och bra.

Ja, tänk.
Först var det lördagspåse när vi var barn. Sedan blev det partypåse med något starkt och hyfsat billigt i ungdomen. Nu är det en påse från leksaksaffären som gäller på lördagen. De ännu äldre festar till med en från apoteket.
Livets cykler. Lika för alla. Hur gärna vi än stretar emot.
Men det finns en påse som jag hoppas att jag slipper bära- Ullaredsmonstret!

Över 6 kg!

Fredagens vikt: 6.055 g. Till detta en längd på 62.5 cm.
Litet knytt 10 månader nu.
Sitter stadigt. Kryper, ja en bit. Sedan blir det jobbigt för armarna.
Pratar mycket. Skrattar mest, helst och rakt ut från hjärtat åt storebror.
Står i soffan.

Rara BVC-tjejen tycker att Ella är duktig.
-Visst är hon liten, men hon kan så mycket.

Ella ligger en stund på BVC:s skötbord. Jag hinner nästan klä av henne innan vägning, då vänder hon sig om och ställer sig på knä mot vågen. Vill mer. Lite högre. Det hänger ju en kul grej i taket. Och på hyllan alldeles ovanför sitter några knasiga, färgstarka figurer.
Hon är en väldigt duktig, envis, nyfiken och framåt tjej.
Vilken tur. Varför ligga på latsida n? En hel värld finns där ute och bara väntar på att bli smakad på!

Över disk

I dag kom två starka män och hämtade Skivställets gamla köpmandisk. Kommunens överskott fick den av mig. Den har stått och väntat i flera på att något kul ska hända igen.
Beslutade mig i dag för att låta den leva vidare.
Men så trevligt som det var där på Köpmangatan 14 blir det förstås aldrig igen… )
Eller kanske!
Hoppas att någon annan 20-åring med stora drömmar köper den för en spottstyver och gör något riktigt bra.

Lycka till och tack för 14 fantastiska år tillsammans. Jäklars va’ kul vi hade!