Sjukhus x 2

Mamman har ungefär en miljard leverprickar överallt! En prickig korv har inte en chans i jämförelse… Så jag går och kollar alla dessa en gång om året på hudmottagmningen. Ibland tycker den kvinnliga läkaren att någon ser lurig ut och är snabbt framme med skalpellen. Alla prickar skickas sedan på analys. Det är väl inte jätteroligt att gå och vänta på provsvaren. Min farmor dog i hudcancer, det som heter Malignt melanom eller något liknande… Så jag ligger helt klart i riskzonen. Sedan är man ju fåfäng och vänder nosen mot solen så fort tillfälle ges… korkat, men ack så skönt! Vi längtar ju så efter ljuset och värmen.
Sonen har redan fått ett gäng prickar på sin lilla kropp. Minns att den första kom redan innan han var ett år. Snart är det väl Ellas tur…
Varför ärvs allt dåligt? Varför är dåliga saker så starkt genetiska. Krokiga tår, utstående öron, gluggar mellan tänder, tunna hårstrån, genomskinlig hud, myror i brallan. Vilken tur att kärleken är blind och att det faktiskt är insidan som räknas.

I fredags tog jag bort två av dessa prickar. Ella var med. Hon trivdes så bra i en ung sköterskas famn under operationen. Knorrade lite en stund, men fick då en sightseeing i korridorerna. Där drog hon blickarna till sig som vanligt. Det var många som gärna erbjöd sig att hålla och trösta.
-Tack för att jag fick ha henne en stund sa den rara tjejen. Det var jättemysigt. Hon är så liten och fin.
Ja, det är hon verkligen. Fast liten vet jag inte… inte så värst mycket sparv längre, 4,6 kg! Det börjar bli tungt i bärselet, det som jag trodde att vi skulle få vänta länge på innan hon ens skulle kunna sitta i.

Efter operationen strosade  Ella och jag runt på sta’n. Det var marknad, med mycket bjäfs i alla stånd. Köpte några stora frön av en man från Senegal. Dessa skulle bringa lycka och rikedom. Köpte två, en till Ella och en till storebror. Jag förvaltar dessa i min plånbok så länge. Det var där de skulle trivas bäst, påstod försäljaren. Jag fick ett extra frö på köpet. Det gav jag till min man. Det är så jäkla mycket han drömmer om. Och allt kostar de största sedlarna…
Själv drömmer jag om ett glas vitt i en skön stol, rakt i solen. Gärna med några goda kamrater och utan barn, i alla fall en kort stund. Eller i sällskap med en lång skön bok i det tysta. Det är själva ansvaret jag vill slippa för några minuter. Det vuxna. Sedan blir det säkert tomt, längtigt och stressigt med ostressen.
Att man aldrig är nöjd? Skäms…

Ella var gnällig under promenaden. Dessutom varm. Hade nog feber. Jag gick hem. Jo, över 38 grader. Hon gnydde hela tiden som en hund. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen. De rådde mig att åka till sjukhuset för att få henne undersökt av en läkare. Kullbergska tar inte emot så här små barn. I alla fall inte prematurer.
Så det blev återigen Eskilstuna.
Ella blev grundligt undersökt av både rar sjuksyster och  ung kvinnlig doktor. De kunde inte hitta något knas.
Vi tog silverhingsten hem igen.  Ella trivdes som vanligt här i sällskap med Guns n’ Roses på skön volym.
Jag hade faktiskt gett henne lite flytande Alvedon innan vi stack hemifrån. Hon blev piggare av detta. Var vaken längre stunder och skrattade med oss.
Fast på sjukvårdsupplysningen sa de att 38 grader inte räknades som feber och att Alvedon inte behövdes…
Men nog har jag feber och mår skit vid 38 grader… Då sitter Alvedon som en smäck och ger märkbart resultat.
Kvällen och natten flöt på. Dagen efter var hon symptomfri. Märkligt!

Städkärringar

På vårt rara lilla dagis är det vi föräldrar som sköter städningen. De pengar vi spar in då räcker till något extra kul för barnen. Klart vi städar medan vi svär… massor med kladdiga barnstolar, sand överallt från den generösa sandlådan, kletiga fönsterrutor.
Mannen är motvalls, så jag brukar dela denna uppgift med hans äldsta dotter.
Vi har trevligt i skiten. Hon är superduktig, smart och snabb!
I dag fick hon faktiskt dra tyngsta lasset, trots att vi hade med oss en extra städkärring; Ella Bella Bus!
Liten trivdes framåtvänd i bärselet. Första parkett, typ. Här sitter hon lugnt och betraktar livet. Somnar alltid efter en stund, nöjd.
Det funkade även i dag.
Tack stora storasyster för hjälpen. Du är så jäkla bra och klok. Gör något bra av din vishet. Sköt om dig, kram! Snart kommer Ella hem till dig och pysslar lite!

Invigningskalas

Har varit på invigningsfest gällande den nya rampen hos sköna kamraterna i Strängstorp.
Korvgrillning, drinkar, glada barn, åksugna pappor, trött hund, sollapande mammor. Alla trivdes vi här på landet, alldeles på gärdesgår’n till sta’n.
Här blev det bestämt att vi alla skulle få till en helg i sommar med paddling. Alla var på. Bra mycket skönare än något alldeles för stimmigt vattenland. Dessutom med så mycket mer vatten!
Lite god mat, nå’n gitarr, sagoberättande vid brasan och myggolja, så blir det kalas.
Då vet vi vad vi nu ska svara när någon frågar: Vad ska ni göra på semestern? För om man inte vet eller hemska tanke inte tänker göra nåt, är det mycket udda och konstigt…
Ella trivdes så bra denna kväll, så att hon vägrade att somna. Då missar man ju så mycket kul!
Familjens egna dotter, född två dagar efter Ella, somnade som hon brukade vid 19.00 tiden. Kom dessutom till ro själv. Sedan sov hon fram till  morgonen, berättade mamman.
Ja, tänk så olika barn kan vara.
Men mycket ligger förstås i generna. Och säkert en hel del i hur envis man som förälder orkar vara…

På grund av  ”leva i nuet, här och nu”  så var sonen så trött i morse att det verkligen inte gick att f¨å liv i honom. Likt en tonåring, vände han sig bara om när jag kom in och viskade att det var morgon och dags att gå till dagis.
Det blev sent i säng flera nätter i rad för honom och resten av familjen under den långa, härliga, lediga helgen.
Jag tyckte så synd om honom, så han fick sova ut.
Halv elva kom han insläntrandes i köket och gick och la sig bredvid lillasyster på hennes fäll.
Morgonmys på syskons vis. Hon älskar verkligen redan sin bror. Skiner upp, skrattar och kluckar bara han visar sig. Han behöver inte ens anstränga sig. Kärlek!

Dagen innehöll även ett BVC besök med Ella. Vikt: 4.610 g. Längd: 55.5 cm, huvudomfång: 38 cm. Så nästan 300 g. viktökning på en vecka!
Sonen fick busa hemma hos mormor och morfar under tiden.
-Jag tyckej så mycket om dom, som han sa här om dagen.
Det gör jag också. Vilken tur att ni finns. Nära, med stora, varma hjärtan kära. Tack och sköt om er så att vi får en massa år till tillsammans. Ella känner er inte så bra än, men hon gillar er redan!

Kolla, en hand!

Ella har upptäckt sin högerhand. Hon fick lite tid över i bilen på väg hem från en fikaträff i Vad.
Hon har nog sett den lite i periferin sedan en tid tillbaka. Men nu klickade det till, aha, det är jag som bestämmer över den. Det är på mig den sitter.
Det ser ju så kul ut när bebisar förstår hur det ligger till med kroppsdelarna.

Vi hade denna dag varit hos min allra käraste barndomsvän. Vi som varit som ler och långhalm sedan jag var fem år och hon tre. Hon bor nu med man och en 1-årig grabb i Stockholm. För ett gäng år sedan köpte de ett torp mot Vingåkershållet. Det är så skönt att få åka ut dit och bara njuta av ”på landet”.
Vi är nästan som systrar… och väldigt olika, men med samma historia.
Sonen fick jag inte med mig i dag. Han skulle hjälpa pappan med att gjuta garage. Kul med en cementblandare på tomten, och vatten i många hinkar. Nästan som geggamoja fast på riktigt!
Det är så kul när han väljer att vara med pappan. De behöver den tiden tillsammans så väl. Särskilt utan en mamma i huset.
Fast jag känner mig nästan lite halv när inte han är med…
Ellatjejen känner jag ju inte riktigt än. Vi är nya kompisar. Men det känns bra hittills.
Dessutom är hon lik sin storebror. Envis, tydlig, otålig, glad, spontan, busig, klok, livfull… De sidorna har hon visat hittills. Hoppas hoppas hon har ett lika stort och varmt hjärta också.  Ärvt av sin far.

4.330 g.

Har varit på BVC och visat upp oss.
Sakta, framåt och uppåt går det. Ovanstående vikt matchas med en längd på 54 cm. Så nu flaggar byxbenen och bodysarna räcker inte att knäppa.
Minns de allra första kläderna vi fick på sjukhuset av snälla kamrater. Prematurstorlekar, som ändå var för stora…
Det är ett halvår sedan. Hjälp vad tiden går!
Nu njuter vi vår om dagarna. I dag blev det en långpromenad med sonen på sin cykel. Hade sett en liten annons i tidningen om ett traktor & nostalgimuseum som hade öppet just i dag. Här fanns även häst och vagn för de som var sugna på en tur. Hela, lilla familjen gav sig iväg.
När vi kom fram var det så där pinsamt avslaget. En uttråkad häst, en gubbe som satt på en bänk och fällde några trötta kommentarer medan han höll i hästens grimma och inget mer. Jo, en dörr som stod öppen och skvallrade om att det var här och det var öppet. Vi gick in och blev överraskade av dyr entré och en helt folktom lokal. Vi la i backen. Tunt i lädret fortfarande, Behöver kulorna till mer innehållsrikligheter nu.
För samma peng får man en jättefin utställning i Julita med massor av fler vackra maskiner och mindre pinsamheter.
Det blev en fika hos goda vänner i värmbol istället. Alltid trevligt!
På gatan utanför ett av husen satt några flickor och hade ”loppis”. Vi fyndade nybakt sockerkaka och slapp komma tomhänta till fikat.
Nu snarkar mannen i soffan. Ella ligger i sin säng och trängs med en av husets två katter. Sonen sover skavfötter med den andra. Barnens alldeles egna skyddsänglar.
Nu ska mamman gå ut i köket och skörda nybakta bullar. Sonen bakade med kanel och jag med vanilj. Bästaste skatten i frysen!

Hallå världen!

Pappan och Ella tränar. Sparvel vill stå upp. Ser så nöjd och cool ut där hon står alldeles stilla, som om hon inte gjort annat.
-Spänn, säger Pappan och deras händer möts.
Och Ella är med. Det riktigt strålar glädje, bus och lust om henne.
Det är ju så kul när det händer något. Stilla=trist!

I dag när vi gick hem från dagis var till och med vagnen tråkig. Ella grät och var riktigt ledsen.
-Vi får skynda oss hem, Ella är jättehungrig, sa jag till sonen.
-Göj så häj, sa han och visade hur jag skulle dra vagnen fram och tillbaka. Det där typiska draget. Så fort man stannar till och börjar prata med någon börjar det liksom automatiskt,  även fast det är alldeles tyst och stilla i vagnen.
Han är så snäll och klok, liten storebror. Så fort lillasyster gnyr är han där och kollar till hennne.
Pysslar, stoppar om, sjunger liten snutt på nån vaggvisa, letar reda på nappen.
-Åhh, Ejja, säger han tröstande.

Men i dag ville hon inte bli tröstad. Hon ville upp. Se världen.
Inte ligga platt på rygg i vagnen och titta på grånästanregnmoln som snabbt drog förbi.
Så hela vägen hem guppade hon med sitt lilla huvud mot min axel. Kollade alla bilar som snabbt drog förbi. Sonen cyklade nästan lika snabbt. Det är tur att det är en fin, bred cykelbana hela vägen till och från dagis.

Grannflickan var ute när vi kom hem. Idolen. 2 år äldre. Skoltjej nu. Men så bra de fortfarande leker. Hon hade fått en ny studsmatta. Nu guppade ett mörkt och ett ljust huvud ikapp, upp och ner i den varma vårkvällen.  När det var dags att gå in för att greppa en Tacos stod det en studsmatta även på vår gräsmatta.
-Jag frågade var han ville ha den, sa mamman och skrattade.
Lyckan är nu total.
Så nu står det en ful jävel även på vår gård.
Vad gör man inte för barnen.

 

 

 

6 månader

I dag är det 6 månader sedan liten Ella tittade ut. Det känns som alldeles nyss, men samtidigt  rätt så länge sedan. Nästan lite främmande. Det som varit den tuffaste tiden i våra liv, känns avlägset. Det jobbiga är lätt att skaka av sig. Kasta ryggsäcken och med lätta kliv gå vidare. När vi nu tittar på vår flicka, är hon då rakt inte någon liten sparv.

I dag blev vi dock påminda om den sköra tiden. Det var dags för ett återbesök i Eskilstuna.
Det räckte med att bara få en skymt av de rara sjuksystrarna på neo, för att jag skulle få en klump i halsen. Fick svälja några gånger och ta ett djupt andetag för att inte explodera. Sonen var med, och mannen förstås. Skärpning! Men allt blev återigen så påtagligt.
Mannen var tvungen att köpa en kopp av det nästan otäcka automatkaffet. Det gjorde vi varje dag när vi bodde här. En rutin som han bara måste fortsätta med, säger han.

Vi hade tagit med ett ex. av lokaltidningen, där vi fick så enormt mycket utrymme. Det blev mycket uppskattat bland hela gänget. Kanske reportaget om Ella hamnar på en vägg ovanför alla kuvöser. Jag minns hur vi själva lusläste allt som tidigare prematurföräldrar skrivit. Vi sög åt oss som svampar. Såg liksom ett ljus i en mörk, smal tunnel. Ett mål!

Den rara doktorn undersökte Ella. Kollade så att hon var o.k. helt enkelt. Ella skrattade högt och kvittrade.
-Jag har inget att anmärka på, log hon både mot oss och Ella.
-Du är en jättefin tjej, full med bus i ögonen, fortsatte hon.
Ja, det blir antagligen ett exemplar till av den sorten…härligt, jobbigt och alldeles underbart förstås!
I augusti ville doktorn träffa oss igen, då tillsammans med en sjukgymnast.
Sedan när hon är 2. 5 år och 5, och strax innan skolstart. Det är för att se hur hon utvecklas.
-Vissa prematurbarn kan ha lite svårt med koncentration och inlärning. Då skall de få den hjälp de behöver i skolan, berättade doktorn.
Vad skönt det låter! Särskilt när vi nu vet hur det snålas och dras in i skolans värld i vår kommun.
Att snåla när det gäller barn är det mest idiotiska man kan göra. Ös på med kärlek, trygghet, bus, pedagogik, kamratskap, upplevelser, historier, samvaro, närvaro och tid.
Låt de bli bra mycket klokare än dig och mig!

Från famn till famn

I dag har det varit fixardag på sonens rara lilla dagis. Två gånger om året träffas vi föräldrar och storstädar alla ytor, samt fixar med lite av varje på gården.
När man är många går det rätt så fort och det är bra mycket trevligare att torka ur en skitig ugn i samspråk med en annan mamma.
Fick i dag till exempel veta att det är rätt så tufft att hitta ett jobb när man är utbildad urmakare… Tungt också när man är gift med en!
En annan mamma hade helt plötsligt vaknat upp ur en som hon själv beskrev det-  såpbubbla. Hon kände hur hon levde ett liv som hon inte kunde stå för. Ett sorts låtsasliv som hon inte trivdes med, som inte var hon. Hon bröt upp och drog, utan skyddsnät! Lämnade något som till det yttre säkert för många verkade vara en dröm, och öppnade en dörr till något mycket enklare i dubbel bemärkelse. Heja tjejen, du klarar det. Oftast är en fika på en stor sten i skogen bra mycket trevligare och mer spännande än den ”färdigpaketerade”. Heja tjejen, hurra vad du är bra!

Lilla Ella var med. Hon kom inte till ro i sin vagn, så rätt som det var när jag kollade myste hon i någons trygga famn. Nöjd med att få vara med. Alla hade såklart tid för liten prinsessa.
Kooperativ är förbannat bra. I alla lägen. Ensam är då rakt inte stark!

lokalkändis

Ella var på löpet i lokala morgontidningen. Dessutom ett stort reportage, dubbelsidigt inne i tidningen samt stor bild och text på framsidan. Liten fick ta plats. Första parkett, utan skyddsnät. Det handlade förstås om Ellas resa. Jättefint reportage! Dessutom publicerades ett utdrag från bloggen, min kompis de långa, oroliga kvällarna och nätterna på sjukhuset.
Många har läst. Jag har fått flera glada tillrop under dagen. Mannen med förstås.
Tack alla för stöd och engagemang under hela resan på krokig väg!
Just nu ligger lokalkändisen ovetandes och sover sin skönhetssömn i egen säng. Har stoppat undan ett ex. av tidningen till henne, samt löpsedeln. Blir spännande om några år.

STOR kram, ses och hörs!

Drömmer

Mannen och jag satt för ovanlighetens skull och kollade på en film- tillsammans! Båda barnen sov.
Sparvel så stilla i pappans trygga famn. Rätt som det var skrattade hon till, fast i sömnen. Mungiporna spred sig från sida till sida och hon kvittrade högt och gott. Det såg så kul ut.
Och så en gång till.
Jag kan inte sluta fundera på vad det var hon drömde. Men om jag gissar, så var det nog något som innehöll en vild virvelvind i 180 med lång hårman som svepte förbi och bjöd på knas och bus. Typ en storebror.