Skatter

Hittar en parkas efter Norton i garderoben. Den har en sådan där härlig lugn, trött blå färg och luvan är kantad med ”päls”.
Den är nog sparad för att han var så rar i den, men nu ser den ju ut att passa liten myra alldeles perfekt.
Jag hänger den i hallen på hennes krok, och vet att hon kommer att se den så fort hon kliver innanför dörren. Hon är ett sådant där barn som ser allt!

Morgonen därpå åker den på. Lite stor var den nog… tänk att hon är så liten…
-Den är precis lagom, titta mamma, säger hon och sticker händerna i de generösa utanpåliggande fickorna med lock.
Raskt åker de upp igen och ett stort, förvånat leende sprider sig i ansiktet.
-Titta mamma, en napp!
Nej, inte får du ta med någon napp till förskolan. (Hon har några sparade som hon låtsas tycka om emellanåt).
-Men det är inte min, mamma, säger hon och tittar allvarligt på den lätt morgonstressade föräldrasorten.
Jag tar nappen och drar lite i gummit. Det är gammalt och släpper direkt från plasten.
Och faktiskt kommer jag ihåg just den. Motivet, färgen och just den modellen han gillade allra bäst.
Jisses, det var ju så så nyss… men ändå. Grabben är ju faktiskt tio nu och jackan matchar en normalstor 3-åring…

Mamman stannar upp i morgonens rutinstinna schema och skrattar.
-Ella, det är ju Nortons gamla napp! Tänk va’ att han också haft nappar OCH den här jackan.

Jackan får följa med liten syster till förskolan MED nappen i fickan.
-Jag ska spara den, mamma! Den ska alltid få vara i fickan.

 

 

 

 

 

Galet stolt mamma

Tänk att min pojk, fina Norton fick alla rätt i dag på Sveriges landskap!
…och mamman fick äntligen lära sig dem också. ; )
Nu får jag chans att vid köksbordet upptäcka en massa nyttigheter  som jag inte riktigt fick in under min skoltid.
Denn gång är det så mycket roligare!

…och på syslöjden gå det också bra! 

Apropå rävar; i dag när morgonkaffet intogs på jobbet strök en räv förbi de stora matsalsfönsterna. Han stannade upp en stund och verkade nästan sugen på att göra oss sällskap.
Tänk, det var första gången jag såg en räv ”på riktigt”.

 

Tårar och glögg

-Ska ni med och titta på Backa konståkningsklubbs julshow?
-Ja, varför inte…

Molly och Maria ställde frågan för någon vecka sedan. Nu var dagen dags.
Tog cykeln ner till ishallen med litet gryn där bak. Fårskinn under våra rumpor värmde gott i lite bitig tidig decemberluft.
När vi hittat bra platser på läktaren, öppnade Maria sin rygga och plockade fram glögg, varm choklad och hembakta pepparkakor. Ååh, tack för att du tänker ett steg längre, Maria! Det var länge sedan glögg smakade så gott! Det är tillfället som kryddar det där lilla sista…
Showen drog igång och imponerade stort direkt från start. Små barn i galet grymma piruetter.
Troll, älvor, tomtar, en elak häxa, drakar, söminga pyjamasbarn i släptåg efter John Blund.
Musik, ljud, ljus och vackra kostymer.
På läktaren satt en mamma med tårar i ögonen och njöt av hela härligheten med doft och smak av julens kryddor.
Tack för en trolsk timme med haksläpp.
Jäkla ungar… ; )

 

 

 

 

 

 

Plötsligt!

Fredag. Det har redan blivit mörkt när Ella och jag cyklar in på gården.
-Ella, Ella, hej Ella!
Det är Victor som kommer springandes.
Stockholmskisen som emellanåt hälsar på hos farfar Tomas i grannhuset.
Senast var det i slutet av sommaren. Alldeles för länge sedan känns det plötsligt nu…
Ååh, vad glad Ella blir. Hon kastar cykeln och springer så fort benen bär över till hus nr. 9.
-Mamma, du får parkera cykeln, jag skall leka med Victor!

Inne i huset hör jag skratt från soffan.
Där hänger Norton med Annie. Äntligen fredag och hon är här nu i en hel vecka.
Mamman går ut i köket.
Där gapar kattskålarna tomma. Frukostrester och gårdagens middagsdisk står kvar och väntar på omsorg.
Borde också hänga tvätten som jag inte orkade i går kväll…

Ger de något för stora ungarna i soffan mellis… Curling curling….
In i badrummet och fyller en säck ny tvätt (när jag ändå ska ner i källarens tvättstuga.)

-Jessica, är du hemma?
Annies pappa Andreas ropar nerifrån hallen.
-Kom!
Vad nu då… Tyckte nästan han såg lite sammanbiten ut.
Jag tassar nerför trappen med fjärilar i magen. Tar källardörren så man kommer rakt in i deras lägenhet.
Där ser jag tre glas bubbel på köksbordet, en glad 1-åring med mat i hela ansiktet och frun med nytvättat hår fortfarande i handduksturban.

-Vi tänkte skåla. Kom och sätt dig!
Jag visste direkt. Hon fick jobbet. (Det som jag kände på mig när hon nämnde att hon sökt ,,förstod att hon skulle få.)
-Du fick jobbet! Men det visste vi ju…. ; ) Grattis…men ska jag va med på dessa äkta, dyra bubblor…
-Ja, det är klart. Du var ju så pepp.

Så blir vi kvar vid köksbordet. Bubblorna sprider sig med skratt och värme runt i kroppen.
Jag har landat på en pinnstol i ett kök i mitt hus, men ändå inte i mitt kök, och det är så skönt och ja, härligt!
1-åringen river ut alla bunkar, kastruller och kökskrafs ur ett skåp. Nöjd hon också.
Och livet är rätt bra ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grattis älskade unge!

Paketöppning, tidig morgon innan skolan.
Ella klipper snabbt och vant med saxen.
6 år i dag. Stor tjej i liten kostym. Ååh vad vi är glada för din envishet, vilja, påhittighet, framåtanda, finurlighet, pliret i ögonen, den glada munnen, och din generösa kärlek.
Livet är tufft.
…Och tänk att det kan vara det, typ redan innan det startat!
Vilken tur det var att det var en sådan grymt stark tjej som tog sig ut så galet tidigt. Att det var en Ella.

Grattis intensiva, älskade unge på din 6-års dag. !
I dag är det du som får glittra och glimma, (som du så rart berättade att skolan såg till för alla födelsedagsbarn.) Det tycker jag låter så befriande härligt!